Jag vill och måste få skriva av mig. Det är en känsla som jag verkligen
inte tycker om. Den som vill så mycket men som jag själv inte tillåter att
växa och ge någon annan bekräftelse. Jag vet inte om dom senaste
månaderna eller veckorna var till för att lura mig själv eller helt enkelt inte
tillåta mig själv vara lycklig. När jag tänker på det så inser jag hur löjligt
det var att bara göra sak på sak. Något vi båda gjorde mot varandra för
att förvirra varandras hjärnor och tankebanor. Allt gick definitivt inte som
tänkt men jag tror inte livet är någonting man kan förutspå. Uppenbarligen
träffade jag en svag punkt men jag har gjort mycket för att reparera det jag
gjorde. Något impulsivt i mitt mest svaga ögonblick. Jag trodde att jag
gjorde rätt men jag var precis lika eftertänksam som du. Och i dag är det jag som
funderar och spekulerer över det. Inte över dig utan hur man först kan få
en människa fylld med trygghet och sedan vilja ta det ifrån en. Jag vet nu
att livet är fyllt av gåtor och du är konungen. Jag tänker och kan inte knäcka
dina gåtfyllda brev och samtal. Jag hör ingenting jag vill höra. Och det här
är bara början av någonting vackert..

F.Jakobsson