Nu när jag tänker efter och känner efter lite extra så var jag nog inte så kär som jag inbillade mig själv att jag var. Alla pusselbitar har börjat falla på plats och jag börjar se saker ur ett mer positivt perspektiv. Saker och ting är "meant to be". Och med det vill jag säga att det är gjort för att det ska ta slut, uppstå problem och så vidare.

Jag är en människa som gärna vill drömma mig bort och alltid har för höga förväntingar på människor. Men jag tror på ödet och att saker blir som det är menade att de ska bli. Jag hade inte velat göra någonting ogjort, för då skulle jag inte lärt mig av mina misstag och se de saker som jag gör just nu.

Denna människa befinner sig flera hundra mil bort nu. Men det gör ingenting, det var menat att det skulle bli så. Det är en lättnad för mig att kunna inse att det har blivit dags för mig att göra någonting otroligt viktigt, men som gav en otrolig lättnad.


Jag är 16 år gammal. Jag har hela livet på mig att hitta prins charming, mr.dream guy, och vad man nu vill kalla det. Jag har inte bråttom, utan jag får lyda citatet: "Kärlek är ingenting som du söker, det kommer till dig".


Jag har äntligen fått lära mig vad kärlek innebär. Eller åtminstonde få känna hur det känns att vara otroligt förälskad!

"När en dörr stängs så öppnas två nya"