I took you in, is this the thanks I get?

För en sekund så trodde jag att jag hade tappat orden, de djupa som lättade på mitt hjärta. De orden som befriade de onda, det goda, som fick mig att sväva, fritt och högt. De orden som fick mig att sväva några meter ovanför jorden. Ibland undrar jag om kärlek verkligen är värd att offra så mycket för, så mycket som vi offrar. Oss själva, våra hjärtan, våran självrespekt, våran värdighet och så mycket annat.

Vi kan aldrig vara säkra på att saker och ting slutar upp med lycka, stordåd, "happy-endings". Vi kan aldrig fastställa framtiden och dess okända hemligheter. Allting handlar egentligen om att våga. Men om nuläget utan kärlek, tillfredställer en så pass mycket att man inte ber om mer, kan man helt enkelt bara inte nöja sig med det? Varför sträva och söka efter någonting som egentligen inte varar förevigt. Jag säger varken Ja, eller nej, jag säger inte att det inte ska vara, eller att det ska vara. Ibland är det bra att sakna, att ha drama, att fundera, spekulera, att bara vara i en atmosfär där allting inte är upplagt, perfekt eller fastställt.

Jag säger inte aldrig, eller alltid. Jag nöjer mig av att bara veta, av att vara lycklig och kär. Och om framtiden inte har några planer för oss, så är jag tillfredställd av tanken.

Citerat av nattliga tankar, av ord rakt från hjärtat. Naket, men fint. Det är kärlek, rädsla, ångest och känslor som ingen riktigt kan sätta ett finger på.


My treasure, my beloved!

Skrivet av: Marielle

du skriver jämt så fint Felice.

2010-05-30 - 14:48:57

Alla kommentarer som anses kränkande mot mig eller mina nära tas bort.
Kom ihåg att ingen är anonym, alla IP-nummer loggas.

Namn:
Spara uppgifter?

E-post: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0