Jag känner att det är på väg. Han tar sig nära inpå, paniken börjar byggas upp och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vintern påminner mig om allt det jag inte längre har. De dagar som har gått förlorat i att gömma sig i skuggan av vad som hade kunnat vara.

Jag kan inte låta bli att fantisera mig bort. Gå en längre bit istället för att vänta på halvvägs. Jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att min mörka passagerare har kommit tillbaka. Om jag lyckades lura mig själv om ljuset är ännu inte konstaterat. Men jag vill tro på att jag kan göra mig av med det. Istället för att rymma, undvika och tappa bort mig själv i en annan värld av hopp.

Ge mig ro i själen, ge mig något. Något som kan få mig att tro att det inte är förlorat. Jag måste hitta svar, gå längs den långa vägen och möta min största rädsla - honom. Han som sätter snurr på min karusell och leder mig in till mörkret.

Våga vara borttappad, rädd och sårbar. Att möta en spegelbild och andas för några sekunder.

Jag måste komma ihåg att när jag sa ja till dig, så sa jag även ja till livet. Att vara din - Nu, idag, imorgon och för all tid framöver.

Missled mig inte. Håll mig upp och sluta aldrig älska. Blotta vad som ligger gömt inuti. Visa mig din värld!