Peacefull and deep.

Han var en romantiker min prins. Han brukade överraska mig med blommor och sända mig brev fulla av kärlek. Han gav mig en vacker natt fylld med ljus uppe på taket. Bara vi, en flaska vin och alla våra minnen.
 
Jag saknar romantiken. Den där känslan av att älska någon ovillkorligt.
 
Den där känslan av trygghet, lycka och ett band bundet mellan två själar. Man är aldrig någon annans egendom, men när det är rätt så blir man ett.
 
Ett - och något starkare än så finns det inte. Vi hade hittat vår balans, vår plats i livet. Men det var inte vår tid. Vår tid att få upptäcka världen, vår tid att få vara tillsammans.
 
Jag har alltid trott att han var min allra störsa kärlek. Mitt hopp och och min trygghet. Men det var innan allting. Innan jag lärde känna livet. Innan jag lärde känna hur det var att stå stadigt på jorden ensam.
 
Att hitta sin egna trygghet är så mycket viktigare. Vi har tid att hitta romantiken senare.
 
Men vi får vara försiktiga med våra hjärtan. Vara varsamma med våra ord och alla gånger respektera oss själva nog mycket för att fly fältet när någon behandlar oss med ovisshet och med mindre respekt än vad vi egentligen förtjänar.
 
Vi måste sluta blunda för våra problem och istället ta itu med dom. Ni som läst min blogg känner nog en en ganska bra del av mig just nu. Ni vet att kärlek är den känsla som skrämmer mig mest av allt i världen.
 
Men jag är en romantiker och jag kan inte låta bli att tråna och hoppas på att jag en dag ska stöta på mr.dreamy. Det är sån jag är, alltid varit och alltid kommer vara. En hopplös romantiker kanske skulle definiera mig bättre.
 
Någon sa en gång till mig - "Felice. Kärlek är ingenting du söker efter. Det kommer till dig när du minst anar det." Det är mitt hopp. För just idag är jag sådär extra lycklig!
 
 


Alla kommentarer som anses kränkande mot mig eller mina nära tas bort.
Kom ihåg att ingen är anonym, alla IP-nummer loggas.

Namn:
Spara uppgifter?

E-post: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0