Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att jaga någon som uppenbarligen inte är intresserad av dig. Varför tråna efter någon som gjort det otroligt uppenbart att allt egentligen bara är ett spel?

 

Varför göra sig själv till åtlöje och och framstå som desperat då alla korten ligger på bordet? Jag fick nämligen höra en sådan intressant händelse för ett tag sedan att jag inte kan låta bli att undra. Varför gör vi så?

 

Varför är vi villiga att se ut som totala idioter och göra oss själva till åtlöje bara för att de man känner för någon annan inte är ömsesidigt? Jag säger inte att det är fel att kämpa för det man vill ha, det uppmuntrar jag alla att göra. Men det är bara när scenariot är så uppenbart och man vägrar inse det.

 

Givetvis är det upp till var och en hur man vill gå tillväga med känslor som inte är ömsesidiga från den andra parten eller tvärtom. Det är bara min åsikt!

 

Jag personligen skulle aldrig förlöjliga mig för någon annans skull. Om människor har tänkt spela spel med mig så är jag ganska så säker på att jag kan göra det hundra gånger bättre. Utan att låta högfärdig! Om människor vill behandla mig som något materiellt eller som en leksak så är jag beredd att göra detsamma. Jag anser att man har rätten som en individ att aldrig tolerera att bli behandlad  som en ägodel eller en spelpjäs av något slag.

 

Jag kommer aldrig jaga någon som inte visar intresse för mig. Och jag kommer definitivt aldrig sänka garden med någon som inte är beredd att kommunicera med mig. Det sägs att om det är rätt så är det lätt. Om det är lätt så är det rätt.

 

Och utan alla dessa spel så hade vi nog haft lättare att hitta våra själsfrändar eller vad ni nu vill kalla det.Jag står fast vid vad jag tycker och jag kommer alltid hålla mig vid det. Jag har varit med om så hjärtskärande scenarion när jag tänker på det.

 

Och anledningen till varför jag handlar som jag gör, är för att jag fått mitt hjärta krossat en gång. Och det var det värsta jag någonsin varit med om. Jag vet att tiden läker alla sår, men det sätter sig fortfarande på psyket.

 

Och jag vet att man måste våga för att vinna. Men om någon anser att jag inte förtjänar sanningen, så förtjänar den personen ingenting av mig tillbaka heller.

 

Det var bara en liten tanke. Jag är ju en sådan som överanalyserar! jag gräver till djupet med det som intresserar mig, det som gnager lite lite lätt på hjärnkontoret. Negativ respons som positiv är välkommen. Jag vill gärna veta vad ni tycker?

 

Jag vill inte att någon ska ta åt sig då detta bara är taget ur tomma intet. Själva händelsen som jag nämnde tidigare stannar såklart privat mellan mig och personen som berättade det för mig.