Staden är så tyst om kvällarna. Jag ser tomma parkbänkar, tomma hjärtan och en olidlig längtan. Människor som fastnar i trans tillsammans med sin ångest.

 

Som ett tomt rum. Jag måste få det att stämma. 

 

Det känns som att jag hade kunnat gå i en evighet. Varje fotsteg jag tar är en bit närmre allt det jag saknar. Som igår. Din lukt, dina andetag. En varm kärlek. En fruktansvärd ilska. 

 

När jag stänger av så lägger sig mörkret över mitt hjärta. Jag sätter upp en vägg av försvar. Du får aldrig komma nära, aldrig komma in. Jag kommer aldrig låta dig försöka lösa de puzzel som saknar manual.

 

Jag vet att det är sent, men min dröm den är kvar. Och idag är det jag som säger godnatt åt dig! Vad hoppas du att morgondagen ger dig?