Jag tänker på dig varenda dag. Minns ditt ansikte, din lukt. Allt. Som om det vore igår.

Ingenting är någonsin bortglömt. Det finns ingen ånger av de stunder vi delat tillsammans.

När du försvann så öppnades en helt ny värld. En plats så stor, en kontakt till mänskligheten. Så intim och vacker. När du lämnade oss, så tidigt. Så introducerade du mig för verkligheten. Det goda och det onda. Jag är inte säker på att jag skulle varit där jag är idag utan den tragiska händelse som påverkade oss alla så stort.

En sorg ingen annan individ någonsin kommer kunna känna igen. Det är enkelt att relatera till saker som hänt oss, påverkat oss. Men aldrig någonsin kan vi veta hur en annan människa känner med exakta ord. Det finns inga ord kvar, inga ord som räcker till för att förklara den sorg och det tomrum som efterlämnas då man förlorar den personen som skapade ens värld.

Jag är tacksam för att jag hade honom. Han följde med från början till slutet. Ett hjärta så varmt, med en blick som kunde säga tusen ord. En bästa vän och livets stora kärlek.

En resa så lång. Så många vackra och fantastiska minnen. Så mycket lärdom. Men framförallt - så mycket kärlek.

Jag har alltid varit en hopplös romantiker. Farligt förälskad i kärleken och passionen vi endast kan finna med de som är likasinnade. Lite lätt skruvade. Men i grund och botten, alldeles underbara.

Det är svårt att ta sig under mitt skinn. In till mitt hjärta. Vissa gånger släpper jag inte ens ner garden för mig själv. Det är någonting med sorg som rubbar mitt vanligtvis men goda omdöme.

Bakom muren finns så mycket fint att se. Och den som tar sig tid till att penetrera sig igenom, är villig att ge sitt hjärta. En förberedelse på alla dagar som kommer spenderas. Genom gott och genom ont!

Jag är aldrig ensam. Jag har dig och miljoner av de vackraste stjärnorna på himlen.