Vi bara satt där. Det var som om vi var dom enda i rummet. En tystnad så kall.

Jag svepte in ögonblick efter ögonblick. Såg alla dagar passera i revy och fick fram några ynka ord - farväl min stolthet.

Det är svårt att läsa människor som som stänger all känslomässig kontakt ute.

Det är svårt att avgöra om en människas ord är sanningsenliga om de inte kan vara ärlig mot sig själv.

Jag har kommit till underfund med vad som drar mig tills dessa individer - utmaning.

Det finns inget mer spännande än att sätta sig själv på prov. Testa ens egna uthållighet och vilja.

Det är allt det som gör mig till den jag är. Hur långt är jag villig att gå för total självförstörelse?

Det är hoppet om livet, om mänskligheten som drar oss in. Den kryddar vår vilja och väntar på att få explodera.

Stanna sa mina drömmar. Det är inget annat än en trasig spegelbild.