Allting känns så oklart.

 

TIden. Livet. Det förflutna. Nutid. Spelet som hållit gnistan igång i alla dessa år. En masochist heroin. Aldrig stilla. Aldrig tillfredställd. Som en symfoni för själ och hjärta. Det är som ett slag i magen att överge. Att såra. Att ta ifrån någon hoppet om vad som kunde vara.

 

Men nu är jag här igen. Tillbaka till denna ödelagda plats för att återfå min skatt. Samla ihop mig själv. Ställa mig tillrätta. Att aldrig låta dessa svarta passagerare få nöjet att njuta av av simmande bitar eller oroliga hjärtan. Att finna ett tillsammans med den triggande pulsen av adrenalin som slår på dina ådror. Att rättfärdiga mänsklighet efter all hjärtesorg och att äntligen få explodera.

 

Det här min tid. Det kommer skina på den färggladaste himmel som någonsin skådats. Jag stirrar på livets yttersta ikväll. Och jag älskar det!

 

Jag älskar smärtan som får mig att känna mig levande. Och ibland många gånger odödlig.

 

Jag kan älska ovissheten ibland. Men en sorg i ögonen på de du älskar är obarmhärtig.

 

Jag har alltid varit sån. En sån som älskat för mycket. Hatat för ofta. För mig är saker och ting väldigt ofta svart och vitt när det kommer till de mitt hjärta vårdar och håller ömt. 

 

Men jag tror att..

 

bara någon som älskar hela dig. Känner hela dig. Kan se allt det du ser. Dom där ögonen du älskar när hennes hjärta sjunger för all lycka i världen.

 

Eller gångerna när hennes hjärtat svurit en ed om att aldrig någonsin korsas med genvägar, ovisshet eller sorg.

 

Ett färgsprakande hjärta. 

 

-"och lillasyster, jag ska måla hela himlen din".

 

Hela livet är din resa. Något du ska göra ensam. jag tror meningen med livet handlar om att finna sitt andra hjärta. Det som gör dig till dig. Det som gör dig trygg. Hel. Fulländad. Det som gör dig till någon vars självförtroende är att övervinna världen. Och först då kan du kanske finna dig själv i samma värld, tillsammans med mannen du alltid älskat.