Best I ever had

 
 
We're at war again.

You'll be the queen in a castle I built.

Jag måste säga..
 
Ända sen jag bröt mig lös så har jag känt mig genuint lycklig. Ibland lite för mycket, trots att åren varit fantastiska. Dom har gett mig kunskap och vänner för livet, mer än jag någonsin vågade att hoppas på. Det är inget hatiskt, inget ånger. Det är bara frihet.
 
En frihet jag längtat efter så.
 
Jag lyssnar på honom och känner ett sådant kittlande inom mig. Ett sådant lugn. En lycka som förrut. Jag kan äntligen andas tillsammans med dig. Ta in dina texter och vandra stigen ensam.
 
Nervositeten inför det framtida finns inte längre där. Jag vet vad jag är menad att göra nu. Vem jag ska vara med och jag ser framför mig en fantastisk framtid. 
 
Jag sörjer. Jag gråter. Jag skrattar. Jag minns. Jag gör allt sånt för att jag är på rätt plats. Jag känner varje andetag ta sig ut genom kroppen.
 
Jag är inte längre rädd.
 
Så ikväll firar vi. För de dagar som varit och allt som skall komma. Jag är längre inte rädd, vilket innebär att jag kan göra vad som helst.
 
Världen.
 
JAG ÄR DIN.

A cold sweat hot-headed believer.

" Hon är vacker som en midnattssol, lyste som en depression.Så kall inombords, men jag kan inte få nog."
 
 
 

I miss her.

Jag sitter med rysningar på bussen. Hon ger mitt inre ett sådant lugn. VILKEN FANTASTISK JÄVLA KVINNA!




You locked me out.

Ironi. Hela världen är ironi. 







Till dig, du okända.

Jag hör lysande skrik utanför mitt fönster. Kroppar, fyllda med alkohol. Ovetandes om att de kommer vakna upp med ångest.
 
Musik som pumpar genom ådrorna, kyssar av främlingar och ett främmande ansikte när morgonen låter dig att vakna.
 
På något sätt tycker jag det är ironiskt. Hur vi kan finna trygghet i att varenda lediga stund kasta oss ut på äventyr. Sånt gör mig vettskrämd. Att inte kunna vara nära de människor jag älskar.
 
Jag har förrut alltid varit otroligt impulsiv och en stor del av mig är fortfarande det. Men efter att ha fått bevittna hur pass mycket världen förändras så är jag rädd. Jag är rädd för vad som komma skall.
 
Vad människor är kapabla till. Människor som låtsas var din famil, din vän eller bara någon som står dig väldigt varmt om hjärtat. Vem är dom egentligen. Vem är du? Och vem är jag?
 
Jag har funnit mig själv i den här situationen förrut. Fylld av rädsla, fylld av ånger och ovetandes om vad som kommer härnäst. 
 
Bekvämligheten med att ha någon är att man för det mesta känner sig beskyddad. Som barn och som vuxen. 
 
Men vad händer om världens utveckling av människor styr åt fel håll? Komma alla ondska ta över eller är vi starkare än så? 
 
Vad händer om all förlåtelse i världen utplånas. Vem ska rättfärdiga våra misstag när vi inte är tillåtna att göra det själva? 
 
Förlåt! Att jag aldrig någonsin sagt förlåt. 

We are all searching for someone whose demons play well with ours.

 Jag vet att jag gick för långt. Men ibland kan jag inte låta bli.
 
Jag måste testa människor och ibland händer det att jag hamnar i den situationen då det gått för långt. Jag har en oerhörd stolthet som man inte knäcker på några sekunder. När jag bestämt mig för något så är det skrivet i sten.
 
Vissa människor har en speciell inverkan på mig. Att kunna påverka och övertyga. Det är er jag testar och med handen på hjärtat så ber jag om ursäkt för allt det fruktansvärda. För vad jag trodde stod skrivet i sten.
 
Jag var tvungen att lätta på hjärtat, gå över gränsen och beröva någon av deras tillit. Likaså som jag känt att jag blivit berövad av min.
 
Jag är ledsen att saker och ting behövde gå så långt. Att jag nu idag känner mig livrädd för att närma mig platsen som jag tidigare kallade ett hem.
 
Men jag har ingen annan att skylla, jag satte mig i den här situtationen så att jag aldrig någonsin kunde ändra mitt beslut att lämna så vackra vänner.
 
Det finns saker kvar att lära för mig, det finns fortfarande misstag kvar att begå. Men jag ville be om ursäkt, för mina orättvisa handlingar och mina orättvisa ord valda i ilska.
 
En människa är sällan ansvarig för allt och jag borde ha tänkt efter. Men jag har alltid känt att jag behövt skydda mig själv och mina känslor. Och aldrig någonsin låter jag människor trampa på mig, utan att få smaka på samma medicin.
 
Men jag vet att denna gång kan jag inte gå tillbaka, jag kan inte förändra vad som är eller kommer att bli. Det är litegrann som karma. What goes around, comes around. Jag är redo!

Spiral off october trees, you know I love you, what else do you want from me?

Spring!
 
Det känns som att ingenting utav vad som är, var väntat. Det känns inte som att något utav det som vi väntat på någonsin kommer ske. Vi trevar oss fram i denna värld, fulla av hopp, fulla av drömmar. För vad?
 
Här är jag. Ny. Med större lärdom av världen. Men fortfarande inte fullt förstådd. Jag har de senaste dagarna fått grepp om något tidigare oförstått. Men jag känner mig besviken. Besviken över det jag fått lära mig. Hur individer, de vi trott varit godhjärtade, stora och kanske älskvärda, visat sitt sanna ansikte.
 
Något och någon som visat ett ansikte av mörker. Jag är rädd. Hur kunde jag inte se det?
 
Jag tappar nog bort mig. Han vilseleder mig en del. Hans musik är som ren och skär lycka för mina öron. Aldrig i hela mitt liv har något påverkat mig på detta sätt. Jag är så förälskad. Så fängslad.
 
Något jag delat med er & dig. 
 
Jag är rädd för det okända, för vad som komma skall. Jag har aldrig någonsin suttit i denna situation förrut. Jag har någon att dela sorg med. Att dela kärlek med. Att dela det mest otänkbara med. Den perfekta mannen.
 
Men trots det så känner jag en oerhörd turbulens i kroppen. 
 
Det är ett tryck från bröstet, en börda på mina axlar. Jag kan inte andas. Jag måste få tala. NU!
 
Vem är du? och vad har du gjort med mig?
 
Du har stulit något ifrån mig. Mitt hjärta. Jag älskar dig.
 
Jag känner mig fortfarande lite vilsen, men med dig vid min sida så känns livet väldigt enkelt.
 
Du berör mig på ett sätt någon aldrig gjort, du var och kommer förevigt vara min största kärlek. Det är OTROLIGT. Det är fantastiskt. Jag har med all säkerhet vunnit. Vunnit den vackraste känslan i världen.
 
Det är du. Och det är kärlek. 

It feels like forever ago.

 

 
I still search forever in your eyes, through darkness comes redemption. Nothing in life will ever be free, through rough times we all meet our demons.

Rolling in the deep

Jag tog det sista tunga andetaget. Han sa - det här är kärlek och frågade efter hennes hand.

I berg som du gömt dig. I ett slott som du byggt. Jag ser fortfarande föralltid i dig som om det var igår. Det är bara så det är.

Jag är en hopplös romantiker, det är vad som sätter eld i mig. Vi prövar livets nya vägar och jag njuter av livet med dig. Det finns ingen hellre jag hade velat ha vid min sida -Love do conquers all.

Det vet jag nu.


Demons never die.

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har låtit det bygga upp, sjunka in.
 
Jag vet att jag funnit den allra vackraste kärleken i livet. Den kärleken som gör dig galen, frustrerad och till den mest lyckliga människa på hela jorden. Definitionen av mig är just nu är endast det röda. Det bultande röda. Jag har kommit dit trots saknad, trots förlust, trots allt.
 
- Always and forver 2011/08/19

wake me up.

Jag kikar in här då och då. Det har dock inte blivit alltför ofta på senaste tiden. Jag är väldigt upptagen med jobb, vänner och min kärlek.
 
Jag är på en fantastisk plats i livet just nu. Är så himla tacksam och lycklig.
 
Jag hoppas att ni trogna läsare som fortfarande är in och kikar här mår bäst!
 
PUSS!
 
 

The story dies

I believe in you - Tyler hilton
 
Så lycklig.

I'm bulletproof.


Instängd

Staden är så tyst om kvällarna. Jag ser tomma parkbänkar, tomma hjärtan och en olidlig längtan. Människor som fastnar i trans tillsammans med sin ångest.
 
Som ett tomt rum. Jag måste få det att stämma. 
 
Det känns som att jag hade kunnat gå i en evighet. Varje fotsteg jag tar är en bit närmre allt det jag saknar. Som igår. Din lukt, dina andetag. En varm kärlek. En fruktansvärd ilska. 
 
När jag stänger av så lägger sig mörkret över mitt hjärta. Jag sätter upp en vägg av försvar. Du får aldrig komma nära, aldrig komma in. Jag kommer aldrig låta dig försöka lösa de puzzel som saknar manual.
 
Jag vet att det är sent, men min dröm den är kvar. Och idag är det jag som säger godnatt åt dig! Vad hoppas du att morgondagen ger dig? 
 
You will die, trying to fix a broken man.
 
 

Not even bullets can stop me now.

Jag känner en våg av avsky då jag analyserar angående det förflutna. Jag känner mig skamsen då jag kommer fram till att jag låtit mig själv förlora. För första gången på en väldigt lång tid så tillåter jag mig själv att känna alla känslor som byggts upp inombords.
 
Ilska skapad av illusioner från drömmar om en perfekt framtid. Jag vet att tiden läker alla sår. Men att hoppas och att behöva stänga igen ännu en gång kommer nog göra sitt.
 
Jag tror att vi kan bli känslomässigt störda. Jag har i sådan lång tid levt på sorg. Någonstans så hittade jag ett ljus som jag trodde förde mig  i rätt riktning. Så som många gånger förr så låter jag hoppet ta över mitt sunda förnuft.
 
Jag känner mig splittrad över det faktum att det finns något fantastiskt som jag inte kan ta på. Jag vågar tro på stordåd för att jag en gång upplevt det.
 
Men när man vandrar längs stigen tillsammans med någon som satt upp väggar mellan vad som är, vad som hade kunnat vara, och vad som aldrig kommer  att bli så känns det ganska hopplöst.
 
Den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta här någonstans. Det var längesen jag kände för att fly tillsammans med mina tankar. Det var längesen jag kände för att vilja stänga av. Det är så mycket tankar som florerar och så mycket jag vill vräka ur mig.
 
Men här är du och här är jag. Det är omöjligt att penterera sig igenom en stenvägg med ett hundratals soldater. Det här är jag. Är det här allt vad livet kommer att erbjuda? Jag skäms. Jag är missnöjd. Jag är arg.
 
- Ett försiktigt glädjerop.
 
 
"Alla drömmar vi har drömt, det vackra som vi nästan glömt. Finns kvar och vi kan inte längre ljuga. Du ropar och jag hör din röst, du har de ord som ger mig tröst."
 
Sådana gripande känslor viskar nu farväl.
 
Ett naket och ett enkelt hejdå!

kärlek vid sista ögonkastet

Jag fasar för att pausa. Att stanna upp och behöva begrunda det som ligger och väntar på att få explodera. 
 
Hejdå viskar du. Fyg iväg. Nu är detta kapitel avslutat!

Genomskinligt grå, blir jag, utan dina andetag.

Den här sången splittrar mitt goda omdömme. Den sätter igång tårkanalerna och påminner mig om så mycket gott och ont. Jag gillar den starkt. Jag fick goda nyheter idag. I'M SUPERWOMAN!
  

You, with the sad eyes.

Vi väljer att blotta våra hjärtan och våran själ med de vi finner trygghet hos. De som speglar en stor kraft av värme och mod. Det finns alltid en risk för att falla och med någon som håller en om ryggen så kan vi falla utan rädsla.
 
Jag kom till insikt med något underbart. Något som frigjorde allt det tunga som satt sig som en mur mellan verklighet och dåraktighet. Jag känner någon så vis. Klok och godhjärtat. För att citera - "Att bli lurad och att lura innebär två helt olika saker. Men om man vet att man blir lurad och ändå tror något annat,. Då lurar man sig själv."
 

Vi är beredda att korsa eld och vatten för de människorna vi älskar. Men vart går gränsen vid dåraktighet? När har vi passerat månader av flörtande tills det bara blir pinsamt och deprimerande?
 
Vi spelar gärna varandra för att det är spännande. Det är spännande att testa människor. Och det är spännande att se hur långt människor är villiga att gå för att behålla de dom håller kärt. När är det dags att passera? Blicka bakåt och aldrig någonsin besöka samma onda väg igen.
 
Jag har börjat genomskåda vissa människor. Jag skäms för min egna idioti och påminner mig själv vad jag strävar efter. Jag har alltid vetat att jag är starkast ensam. Jag behöver ingen annans hjälp, jag har alltid klarat mig själv. Och saken är inte den att jag inte vågar be om hjälp. Utan jag är lite av vad ni kan kalla en ensamvarg. Jag föredrar att vara ensam. Min tid är så dyrbar- Och jag spenderar den helst med mina tankar, papper och penna. 
 
Jag blir så varm inombords av godhjärtade människor. Jag känner någon likasinnad, någon som jag känner med och för. Någon som delar mina hemligheter och min sorg. Min lycka och stor del av mina dagar.
 
Vi kan inte spela på varandra för all tid framöver. Ibland måste vi sätta punkt och blicka framåt. Det är så lättnad känns. Det är såhär jag lever. Och ingen ska någonsin få säga hur jag ska leva mitt liv.
 
Superhjältar, familj och en oändlig massa kärlek!
Från mig till er.
 

I will break your throne.

Jag ljuger för er. Ljuger för att jag inte kan ta det själv.

Kan inte ta emot det jag står inför.

Skiljer inte längre känslor från minnen. Kärlek från sorg. En stavmixer i hjärtat.

Blandar om. Shottar framtid och spyr förflutna droppar.

Krampar av tomheten i den tömda magen.

Det kan stundtals kännas som att jag inte ser annat än minnenas television.

Så många chanser till något vackert nu.

Jag bör göra skillnad på det jag vill, och det jag behöver.

Det är nu jag ska komma till insikt. Men där är bromsklossen.

Påsen med känslor i, som slungas framför mig.

Får mig att stanna upp och kolla. Begrunda det vilket ligger gömt däri.

Ska jag fortsätta?

 

Förstår nu att det inte kommer kännas bättre än såhär.

Och kanske är det inte fult att bedra det förflutna.

 

Jag ljuger för er. Och det tär mig mer än sanningen själv.

 

Jag vill ta emot det. Jag vill tillåta mig själv lyckan. Jag ljuger för att jag fortfarande känner dig.

 

Du är här. Hur kan jag någonsin ställa någon annan bredvid dig?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0