If you go, i'll go.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara tvungen att möta denna onda fasa igen. Att jag skulle falla ner i det svarta hålet som inte har något slut. Nu sitter jag här än en gång och klandrar mig själv för att ha gett mig in på saker som jag i slutändan bara tänker förstöra. Varför behandlar jag mig själv som ohyra, jag är ju trotsallt huvudpersonen i mitt egna liv. Jag borde unna mig själv lycka, jag borde unna mig själv goda saker.
Men det är som att jag står och kolla ner på mig själv, skrattar, hånflinar och stampar på mitt egna hjärta. Jag gillar inte vad jag har blivit, vad jag har gjort mot mig själv. Jag kan inte förändra det enda som har gjort så himla stort intryck på mig på senaste tiden. Jag kan inte förändra det faktum att jag faktiskt stött bort den människan som har fått mig att våga hoppas på livet och kärleken, mitt hopp är dött, likaså tron på kärleken. Livet är så mycket lättare ensam!
Amor vincit omnia
ja, livet är mycket enklare ensam. men vill man verkligen leva ett enkelt liv istället för ett lyckligt. ibland måste man ta risker för att kunna bli lycklig. och ibland kan det man tror man skulle bli lycklig av visa sig vara något helt annat, olycka.
alla har sina ups and downs, men utan downs blir det inga ups och tvärtom. livet är en berg- och dalbana av känslor, och om allting vore perfekt hela tiden så skulle det nog inte vara så spännande att leva.
Din blogg är ingen blogg nå mer, känns mer som om man läser dina känslor.. att du öppnar dig som en dagbok.
var mycket bättre förr!
har du skrivit den texten själv?
om inte får jag kopiera den då?. för den stämmer så jävla bra.
Gumman om du nånsin känner att du behöver prata så finns jag här! :) <3
