Hon frågade mig hur ofta han är på mina tankar. Om jag tänker på honom ofta.

Och innan jag kunde svara så var jag tvungen att samla mina tankar, andas ut och bara påminna mig själv om att sårbarhet inte längre klingar negativt i mina öron.

Så mitt svar dig dig var - varje dag. Inte hela tiden varje dag, men varje dag.

Jag nämner dig minst en gång per dag av skräck för att aldrig sluta minnas. Jag har din parfym ståendes i mitt badrumsskåp så att jag aldrig ska glömma din lukt.

Dina tröjor är i samma skick som första gången jag packade ner dom i flyttlådor. Aldrig tvättade, aldrig bortglömd.

Jag måste få behålla min sorg i denna låda. Tillåta mig själv minnas allt det där som krossar mitt hjärta gång på gång. 

När jag behöver bli räddad plockar jag fram en av tröjorna. Trär dom över min sorgsna kropp och andas in all trygghet som du någonsin givit.

Påminner mig själv att en dag ska vi ses. Påminner mig själv att vara stark. Men framförallt så påminner jag mig själv om att jag alltid kommer vara pappas lilla flicka.

Oavsett om det stormar i mitt hjärta eller är solsken utanför mitt fönster så är du aldrig för långt bort. I det bultande röda finns du alltid. 

Jag kunde inte säga nej.

 

Inte till dig, inte till idag, inte till nu. Många dagar känns det hopplöst och jag ser på min egna spegelbild, den tynar bort. Mina tyglar släpps allt lösare, tiden går fort och ibland skrämmer det mig.

 

Inte nu,

 

Inte igår.

 

Inte idag.

 

Jag har märkt att det inte spelar någon roll hur någon lämnar dig, i slutändan är du alltid ensam. Du är alltid där, bara du. Bara din text, Dina ivriga fingrar som väntar på att få att gå bärsärk över tangeterna. Ta saken i egna händer. Ta risker och chanser.

 

Hallå. Du där borta! ... hör du mig?

 

 

Jag väntade så länge. Väntade på att han skulle höra mig, se mig. Kolla på mig! Ser du mig? Ser du att jag älskar dig? Jag är förtvivlad på så många sätt. Jag är inte mig själv utan dig. Hur ironiskt är inte det? Att jag personligen inte kan funktionera utan dig? Jag måste lära mig att säga farväl.

 

Men med åren som gick så fick hon aldrig det förtroendet.  Han låg alltid där och ifrågasatte vad som var, vad som är och vad som komma skall. Han raserade allt och hon såg aldrig till att plocka upp vad som bortskyfflat ut i det oändliga.

 

Jag trasserade mig själv, jag trodde aldrig att vi skulle finna sådan innerling kärlek. Men i slutet av varje beslut står du där och även den mannen jag kan slå mig för att äska. Någon narcissistisk, någon hopplös, någon man gång på gång får be om saker. Jag är visst otillfreställd men oftast inte. 

 

Men nog om mig, låt mig få höra om dig och ditt magnifika liv.

 

Bara av att lyssna så penetrerar det ignom mig.

 

Sådan ondska, sådant mörker, men i ljuset så ser jag dig. Det var du, den jag lärde känna! En splittrad liten vinterflicka, kom ihåg! Jag ser dig. Jag ser vad som är. Jag glömmer aldrig. Och Jag finns alltid nog nära för att ropa.

 

Ropa! 

 

Mitt namn.

 

Ditt namn.

 

Vår vänskap.

 

Sätt namn på det du känner.

 

Systrar vet.

 

Vad vi är, finns inget namn för än. Men oavsett blodbland så är jag din familj och du min. Trots alla demoniska händelser, trots allt fruktansvärt så är vi här. Du och jag.

 

Varje dag.

 

Idag.

 

Imorgon.

 

Jag känner dig.

Kom ihåg det. Aldrig dömd, alltid älskad, för det ständigt bultande röda.