you can't break a broken heart.
Idag, den 29e september så kommer jag inte ihåg vem jag brukade vara utan dig. Jag minns känslan, som om den klamrade sig fast i mitt hjärta. Hur mitt hjärta trånade efter ditt accepterande och efter din kärlek.
Jag var en fåne som jagade någon som inte kunde bli tämjd.
Men jag tänker ofta på dig. Hur du var den enda som kunde få mig att skratta under gråa dagar. Hur du var den enda som kunde få mig att känna sådan avsky för mig själv. Hur jag var som en marionett i dina händer. Men trots allt mörker så kommer du alltid vara min vackraste kärlek.
Jag har alltid beundrat vår relation. Och även om jag brottats med vissa känslor, vissa sidor, så finns det inget jag någonsin skulle ändra.
Jag är nu varsam, trygg, och beslutsam, tack vare dig.
Och aldrig kommer jag älska någon som dig. Min människa. Min favoritmänniska.
Jag har kommit till ett accepterande om att det kanske är allt vad kärlek är. Men jag kommer aldrig nöja mig med mindre.
Du var spektakulär, åtråvärd. Du var värld allt det onda. Men framförallt det spektakulära goda. Av dig fick jag 9 år av vackra minnen. Dåliga som bra. Jag vill önska dig en sagoberättelse likt aladdin och jasmine.
En helt ny värld. Ett helt ny jag. Ett helt ny du.
En helt ny start!
-"People that are meant to be together, always find their way in the end". - One tree hill.
Sitter på en dröm.
Det känns som att det alltid är svårt att veta hur jag ska börja. Och vanligtvis brukar saker och ting kunna rinna av mina axlar. Men det är som att min nya värld givit mig två par nya handskar. En ny slagpåse.
Lever som en optimist i flytande form.
Och i ringen så är det jag som stirrar fast i det två blå, jag ser dig, vem är du?
- Jag ser dig! säger jag till mig själv.
-Jag ser dig och jag ser att du lider!
Det finns så mycket ironi med världen. Med självupptagna, nonchalanta, egocentriska, individer. Och för att klargöra så är ingen specifik utpekad. Vi människor är vidriga och egocentriska djur som trevar på andras misär. Vi skulle aldrig säga det högt. Men någonstans långt inombords så fyller det ett tomrum vi aldrig vetat om. En plats inom oss som samlar på oss medaljer från våran egen garderob med skelett. Och när vi inte lyckas med vårt första slag så kan vi alltid välja att blunda.
Det är ironiskt hur vi ställer oss blint vid den familj vi faktiskt valt själv, men om vi inte kan gå hand tillsammans med de blod vi delat så vad är egentligen förtroende?
Jag önskar att mina drömmar kunde bära mig bort från stan, ta över världen.
-"Tro på mig. Du är modigast". Säger jag när jag blickar in i de tomma ögon som stirrar tillbaka i spegeln.
Det känns som om att jag brottas med allt vad denna kombination innebär, utan att låta det definiera mig. Det är som att jag brottas mot den och samtidigt med er.
Jag har svårt att lägga min fokus i tid. Istället för att låta stressen omfamna min själva existens. Jag har svårt att kunna arkivera alla de känslor jag känner.
Och ja, det känns ännu sämre nu.
Och jag skäms för att jag låter dig. Men jag skulle aldrig vara någon annan, som du är mot mig.
Och om jag inte kan ha det här livet med egna spelregler om vem jag är så vill jag ha det här livet ensam. Vi är inte här för att göra andra människor nöjda. Vi är här för att glänsa. Blomma. Och för att kunna vara vårt ultimata, fantatiska, jag.
Det är som att dansa med djävulen på sin rygg. Han som trevar på din sorg, utnyttjar din sårbarhet. Han som håller sin hand på din axeln i spegeln.
Någon som vakar över allt det solsken som legat under jord tillsammans med honom. Han, vars ansikte sitter fastetsat i ditt minne. Han som jag älskar. Han. Min pappa!
Nu existerar du bara som en vacker polaroidbild bakom mina ögon.
- Adjö, ropar jag när jag springer runt hörnet!
Adjö.
Acquainted
Samvete.
Att fylla hjärta och själ för all kärlek i livet. Att förlita sig, med samvete, hjärta och tolerans. Att älska någon ovillkorligt. Att vara älskad ovillkorligt. Du har alltid haft all tillgänglighet till mig och mitt hjärta. Jag avgudar dig för din passion och avskyr dig för din otillgänglighet. Din egoism. Din självgodhet. Min avsky för dig är större än min respekt. Jag avskyr din egoism. Jag avskyr din självgodhet. Allt det du raserat.
Att mitt mörker tagit över min vardag. Att spegla sig känns annorlunda utan min eufori, utan dig. Jag sörjer dig. Som om du aldrig funnits. Jag pratar med pappa om dig.
För mig är familj blod och vatten. Vänskap som blod. Jag har svårt att greppa min sorg kring dig. Istället cirkulerar jag i hat, sorg, ilska, kärlek, samvete och självdistans. Mitt hjärta åtrår dig. Hur vi sörjde tillsammans. Vi delade harmoni, lycka och exstas.
Vi kände. Som de två årstiderna.
Vi kände varandra. Delade, trots distans, vi saknade varandra. För du var mitt bästa jag när jag inte orkade vara stark för mig.
Jag såg dig. Inte din diagnos. Du var för mig, större, din tolerans, din inteligens, dig. Allt med dig.
Det är som att begrava något som jag inte kan ta på.
Jag tänker på dig. Läker i ditt existerande minne. Du var min. Jag din.
Jag kan inte förlåta din egoism. Men föralltid och förevigt. Det är bara vi.
Jag ser dig sen. Men i mitt hjärta behåller du den största platsen. Resptekten och närhet. kärlek.
När det är du och jag. Då är det familj. På riktigt. Inget låtsas. Bara vi.
Men med dig känns allt som en saga. Det känns som om jag existerat i ett pararellt uniersum av vad allt det jag önskar. Jag hör dig inte. Jag kan inte ta på dig.
Ikväll säger jag farväl. Jag begraver dig i mitt bultande röda. Jag glömmer dig aldrig. Svek, motsatt kärlek.
Livet är för kort. Och mitt hjärta i läkande process. Vem är jag? utan dig.
Ser du mig? ingen ser dig som jag.
ALWAYS & FOREVER.
hela världen ska få höra.
Hela världen ska få höra!
Jag avgudar din storhet. Jag har sett den största möjligheten av kärlek med dig. I alla mörker, alla skeden. Alltid tillsammans.
Den mörkaste tanke du någonsin haft. Aldrig dömande och alltid brusande i själen, blotta synen av dig river i mina ådror. Storhet i att känna ett accepterande. Sanning i att vara liten tillsammans med brustna hjärtan. Att känna sig sedd i livets största sorg. Att alltid finna trygghet i dig. Att i panik känna ett lugn. Och att alltid veta hur din hand värmer i den kallaste av alla stormar.
Jag tror på dig. Din storhet. Vansinnighet och intelligens. Även i den mörkaste av alla stormar. Alltid tror jag på dig. Jag accepterar dig. Jag ser dig.
Det här är som dom säger, -"a once in a lifetime love".
- 20160404
Jag försöker finna rätsida på allt jag känner just nu. En ångeststorm kryddat med besvikelse och toppat med sorg.
Jag avskyr varje avsikt, de mörka tankarna som stiger till ytan av för mycket grubblande. Min avsky är för er. För den skam och ångest ni framkallar. Jag skäms.
Skäms för att jag trodde att jag visste bättre. Ifrågasätter vänskap och lojalitet. Samvete och förnuft.
Men främst för att jag ifrågasätter mig själv.
Men revenge is a dish best served cold, som de säger.
And I know, sometimes i'm hard to love.
Plötsligt var vi där igen.
Vid den där korsningen och ingen utav oss visste i vilken riktning vi skulle gå. Vi tog ett djupt andetag, höll andan och hoppades på det bästa.
Och från allra första början så hoppades jag på att det var du som kunde rädda mig.
Jag förväntade mig tålamod, uthållighet och förtroende från någon som spillt så sköra ord i vintermörkret. Och du kvävde det uns utrymme som fanns för mig att hämta. Du krävde förtroende, hemligheter och ett naket inre.
Och kanske om du hade all makt så hade du kunnat klä mig i något som passade dig.
Men du, ack så trovärdiga mästare valde att säga våra farväl innan jag hade hunnit börja skriva något som hade kunnat vara något fumlande mellan kuddar och vita prinsar.
Någonstans så kolliderade våra hjärtan. Och jag ville aldrig vilseleda. Men det är som att hela mitt inre är resistant mot blotta tanken.
Som om jag inte är mottaglig för andra i detta nu. Nätterna är långa och jag har inte talat med dig på länge. Inte för att jag glömt. Mest för att jag måste vara min egen hjälte just nu. Och just nu är inte min värld lika färgstark som den brukar vara.
Jag försöker finna rätsida på svarta moln och främmande skepnader.
Men främst så försöker jag förlåta.
Jag har förstått att livet är för kort för dåliga vänskaper och tomma löften.
Jag behöver dig som är villig att stå i en eldsvåda med mig. Någon som inte är girig. Någon som stött på livets mörka passagerare, men framförallt någon som jag kan färglägga livets alla paletter med.
Fånga mig, jag behöver dig.
River flows in us.
Ni har lärt mig att tala, att gå, att treva, att vara starkt. Jag har växt upp till att vara egen.
God.
Lycklig.
Sammanbitten.
Oförstådd.
Älskad.
Ensam.
Och tillsammans.
Inte bara med er. Men även för de vänner jag kallar familj. Det är en smärta du ser. Inget jag kan skymma för ett älskande öga. Och mitt hjärta ömmar. Men jag behöver det här. Jag behöver vara ensam. Rensa förrådet och göra plats, men att alltid stanna och hålla ett hörn för dig.
Jag försöker så många gånger att förklara. Men det jag känner, som att orden inte faller rätt i rum med mina känslor. Jag vet att du trasas sönder. Att du känner dig ogiltig, inte behövd. Du är inte oberörd, men du är inte som jag.
Jag måste lämna utrymme för att orka andas. Jag stirrar mig blind på vad som gick fel. Och jag älskar dig så att hjärtat blöder. Jag blir. Jag vet inte. Jag ser dig när jag hamnar i limbo. Vet du att jag lärt mig att handskas med mina mardrömmar?
Jag studsade ner för trapporna i källaren, kände lukten av garage och trygghet. Där var ni. Mörkrets hjältar. Jag lade mig brevid, och ingen fundering låg oberörd. Det var bara trygghet.
Jag ser dig i allting jag gör och jag blir vansinning.
Jag blir galen för att jag ser dig i varje rörelse, beslut och andetag. Jag trevar på olyckan. Och idag den 17 december har jag kommit till underfund med min ilska men inte min sorg.
När slutar man sakna? När slutar hjärtat att ömma?
Vardagen är utom fara. Men sen är du där och hälsar på. Jag måste nypa mig själv i armen ibland och då vet jag att jag drömmer. Där står vi i limbo.
Och jag vill sova i dagar i sträck.
Jag kan inte treva på min olycka resten av livet. Men hur ska jag kunna ställa någon brevid dig?
Du slungas i ett minne framför mig.
Jag stirrar blindt på min julgran.
Jag minns dig extra vid juletid. Och jag ser dig på farmors väggar. Jag finner ingen logik i min saknad.
Men hon är så stark för oss.
Men det är beundran.
Jag ser henne, ser allting. Varje hjältedåd.
Men jag ser en saknad tillsammans med en livsglädje. Jag kan inte längre fallera.
Jag kan inte tävla emot döden.
Jag älskar dig
Det vore så enkelt att glömma. Men jag är inte kapabel till det. Jag känner allt för dig. För alla er. Jag är en sån som känner för mycket, men älskar för lite.
Men att våga älska har ju sin avgrund.
Jag vill tala och höra dig.
Jag vill tala med dig igen den 7e augusti 2011 och säga att jag älskar dig.
Jag kan inte låta bli, river flows in us.
Hjältedåd. Nu och föralltid!
Och jag sover inte utan dig. Vi ses i limbo.
Skamlös
Tystnad.
Den slår mig ibland. Som en örfil över ansiktet.
Men med ett kärleksfullt slag. Någon som fyller dessa bultande lemmar med liv. Så fylls jag med lugn. Ibland fäster det sig som cement i mina ben. Och sen är du där igen måndag. Knackar ovälkomligt och jag måste lasta mig ur sängen.
Idag har hela kroppen ömmat av inflammation i hjärtat och muskler. Ilska som inte velat stiga ur mina ådror. En hämndplan så lysten. Men med ett samvete som vet bättre.
Jag vet inte vad det är som slår fel.
Men jag vet. Att jag inte längre kan beskylla mig. I mörka tider så ser jag dig i skepnader. Svepa tätt intill mina väggar. Du trevar på min ånger, min lust och min åtrå. Du suger musten ur lust och du suger ut lyckan ur livsglädje.
Du är min mörka passagerare utan returbiljett.
Du klänger dig fast i de blödande vristerna. De förvirrande själarna. Och de bortgångna hjärtana.
Men så ses vi igen. Som ett polaroidfoto i mitt förflutna.
Du hälsar utan välkomnande. Jag tycker du är liten. Avsky. Du ger mig gåshud.
Jag brottas med dig ständigt. Du utmattar mig som om jag vore en proffsboxare i världsklass.
Jag kan inte ta på dig. Och jag kan inte uttrycka dig. Du är bara där. Jämt!
Och ibland är jag din. Det räcker för mig.
To exist - RM. Drake.
Att existera betyder inte att bara finnas. Inte bara att fylla dessa ekande rum med mänsklig värme. Eller att äga ett bultande röda som slår i takt till våra noter.
Det handlar om att göra intryck. Att fylla någon annans mörker med värmen vi har inuti. Att kunna ta något trasigt eller felplacerat till ett kärleksfullt hem.
Vår kropp och våra hjärtan.
Jag har inte längre tid för missförstådda stunder. Jag försöker treva mig igenom en dåsig dimma. Försöker hitta rätsida på ensamma stunder och mörka stjärnfall.
Jag försöker få ordning på mitt arkiv. Där alla känslor ligger begravna. Jag försöker hitta plats åt er alla. Jag har placerat hat i kärlek och sorg i lycka.
De små lyckliga stunderna är längre inte njutbara min kärlek.
Ståendes under en full blodmåne.
Någon som sjunger till mitt skrikande hjärta. Skriker för allt i världen. Om än kroppen inte vore så trött. Så slagen.
Jag vill inte lägga en extra tanke på vad som kunnat vara. Jag har saknat mig.
Att kunna slå i väggar och riva tapeter för all kraft i livet. Få utlopp av långsamma penisonärer på stormarknader. Känna lycka av mjukglass på nästippen. Att finna sorg i gamla tomater och att kunna stirra i timmar på bananflugorna i ditt rödvinsglas. Du är som jag.
Och egentligen vet jag inte vad jag ska kalla mig. Jag kanske bara är någon som göder av smärtan eller det tomma intet på gatan där jag brukade bo.
Och kanske saknar jag egentligen ingenting. Allting kanske bara är illusioner av vad som komma skall. Men tills dess..
- Alltid din. Alltid min. Alltid vår.
If looks could kill she would stop my heart. Not just a girl but a work of art.
Min kära,
Hitta det du älskar och låt det döda dig.
Låt det rinna av dig, ditt allt.
Låt det klamra sig fast på ryggen och väga ner dig i ett eventuell intet.
Låt det döda dig, och låt den sluka dina kvarlevor.
För allting kommer att döda dig, både långsamt och snabbt, men det är mycket bättre att bli dödad av en älskare.
Felaktigt din, H.C.Bukowski.
Alla färger blir så starka genom dig.
Jag har kommit till underfund med mitt senaste fynd. Hur jag ställer mig frånvarande till allt som kan göra livet ett uns komplicerat. Jag känner mig så trött. På all dramatik. På att behöva börja om. Känna missnöje och att behöva treva sig igenom denna labyrint av vad som verkar vara en omöjlig romans.
Och kanske är det jag som stirrar blint på allt det som kan gå fel. Överanalyserar varje känsla, varje ord och varje andetag. Kanske är det bara så jag är. Ett hjärta som törstar efter något magnifikt. Storslaget och egentligen utom räckvidd. Och det tar emot.
Det tar emot att känna sig underlägsen. Det tar emot att känna sig knäsvag. Det tar emot att lägga en extra tanke på någon vars stående position är obesvarad. Jag stirrar sällan tillbaka på mig själv i det här skicket. Och kanske kan jag äntligen hälsa farväl för att hitta plats åt något annat i mitt liv.
Efter att ha legat under gråa åskmoln med ett hjärta som gärna ritar i sång tillsammans med musiken som får ditt hjärta att sjunga för alla stjärnor på himlen. På den mörkaste himmel så fann vi något fantastiskt.
-Vänta på mig! Ropar jag innan jag springer runt hörnet.
Jag springer för mitt liv. Jag springer så att jag aldrig hinner ändra mig. Hejdå, min mörka passagerare. Det var en fin romans. Det är som att dansa med djävulen på sin rygg.
Men jag hör ekot slå som ett ständigt rop i den mörkaste gränd. En ständig tanke. En rädsla för livet.
-"Hälsa henne att hon ska dö".
Och när du står där, öga mot öga med verklighet. Det är då du aldrig någonsin vill tro på sagoberättelser. Jag måste försöka vara realistisk.
Och en dag kanske jag är min egen hjälte!
Ett löfte.
Tillsammans med dig får mitt bultande röda en helt egen symfoni.
We do have to take our clothes off.
Det känns tryggt att vara tillbaka här. Tillsammans med er. Ni lojala, tysta och återkommande.
Livet verkar ha mött sin stoppskylt. Det är nu jag bör stanna upp, ta en extra koll på vardagen och ta in det faktum att allting äntligen är över.
Jag känner mig lite splittrad. Lite sorgsen, men faktiskt, handen på hjärtat. Lättnad!
Det är som om, jag måste tygla mig själv. Det är som att kunna andas igen. Det känns befriande. Som om jag precis lärt mig att gå. Och jag är livrädd. Livrädd för att falla. Livrädd för att börja om.
Livrädd att lämna romantiska komedier och barnsliga skratt bakom mig. Livrädd för att vara naken. Sårbar och ny. Det är ju inte jag. Det har aldrig varit jag.
Jag har förlitat mig blint på det faktum om att det kommer finnas nya chanser till att göra något magnifikt. Spektakulärt!
Och jag saknar dig aldrig mindre. Det är som att kliva på ett tåg utan slutdestination. Ett hjärta som pumpar för bara dig. En kropp som pulserar i i ditt minne för att aldrig glömma. Någon som vill göra historia med ditt namn.
Men så som dominobrickor faller allt med tiden. Nu är jag här igen. Och jag känner mig inte fullbordad. Vart är du? Jag saknar dig så att hjärtat ömmar.
not a word from your lips. That's your game!
Allting känns så oklart.
TIden. Livet. Det förflutna. Nutid. Spelet som hållit gnistan igång i alla dessa år. En masochist heroin. Aldrig stilla. Aldrig tillfredställd. Som en symfoni för själ och hjärta. Det är som ett slag i magen att överge. Att såra. Att ta ifrån någon hoppet om vad som kunde vara.
Men nu är jag här igen. Tillbaka till denna ödelagda plats för att återfå min skatt. Samla ihop mig själv. Ställa mig tillrätta. Att aldrig låta dessa svarta passagerare få nöjet att njuta av av simmande bitar eller oroliga hjärtan. Att finna ett tillsammans med den triggande pulsen av adrenalin som slår på dina ådror. Att rättfärdiga mänsklighet efter all hjärtesorg och att äntligen få explodera.
Det här min tid. Det kommer skina på den färggladaste himmel som någonsin skådats. Jag stirrar på livets yttersta ikväll. Och jag älskar det!
Jag älskar smärtan som får mig att känna mig levande. Och ibland många gånger odödlig.
Jag kan älska ovissheten ibland. Men en sorg i ögonen på de du älskar är obarmhärtig.
Jag har alltid varit sån. En sån som älskat för mycket. Hatat för ofta. För mig är saker och ting väldigt ofta svart och vitt när det kommer till de mitt hjärta vårdar och håller ömt.
Men jag tror att..
bara någon som älskar hela dig. Känner hela dig. Kan se allt det du ser. Dom där ögonen du älskar när hennes hjärta sjunger för all lycka i världen.
Eller gångerna när hennes hjärtat svurit en ed om att aldrig någonsin korsas med genvägar, ovisshet eller sorg.
Ett färgsprakande hjärta.
-"och lillasyster, jag ska måla hela himlen din".
Hela livet är din resa. Något du ska göra ensam. jag tror meningen med livet handlar om att finna sitt andra hjärta. Det som gör dig till dig. Det som gör dig trygg. Hel. Fulländad. Det som gör dig till någon vars självförtroende är att övervinna världen. Och först då kan du kanske finna dig själv i samma värld, tillsammans med mannen du alltid älskat.
Fighting with a neverending shine.
Det är som att andas för första gången på en väldigt lång tid. Att se med andra ögon. Den spektakulära känslan att ta på något, på ord som tidigare varit utom räckhåll. Det är som att vakna upp ur en milslång mardröm.
Det finns viss skam i att blunda. Att bli ställd i en vrå. Granskad, visiterad och förödmjukad. Min mardröm tog en annan vändning, hittade ett annat ljus och en annan mening.
Jag drömmer inte som förrut. Och någonstans så tror jag att det varit över en längre tid. Dåraktighet höll mig kvar. Fastnade i en grå zon och hittade ingen utväg.
Det är som att springa fritt tillsammans med livet. Med en färgglad palett, redo att måla utanför linjerna. Våga vara här tillsammans med alla trasiga minnen. Att läka i minnet av honom. Min hjälte.
Att finna trygghet i en blick av kärlek som aldrig dör. Att vara ett med smärta, sorg och saknad. Att se de konstnärliga i hjärtekross.
Att finna ro i tanken om svarta dagar på den mörkaste himmel.
Att alltid minnas dig. Och att aldrig sluta älska.
Du var aldrig aprilhimlen för mig.
Det finns frustration inom mig.
Frustration när jag inte ens kan lägga ord i munnen på mig själv. Ett eko i mitt sammansvetsade inre. Lite som om jag helt plötsligt blivit stum.
Men jag behöver känna. Jag behöver få känna den där levande smärtan. Den tickande bomben inuti. Som om hela jag kunde explodera vilken sekund som helst.
Det är något visst med att känna den där pumpande effekten från topp till tå. Känslan när adrenalinet vägrar släppa taget. Att se och känna spektakulära stunder. Att minnas och att aldrig glömma.
Det är som om att bli förförd. Om och om igen.
Bara en känsla. Ni vet något sånt där man inte kan skaka av sig. Teorin om bananflugan i ditt rödvinsglas. Minns ni den?
Minns du de glittrande ögonen? En passion så stark. En passion för livet och alla dess äventyr. Det är som att släppa taget om drömmar du haft sen du var liten. Se något ont i lättnad. Se något fasansfullt med adjö. Men framförallt att känna smärta i frågan av -
"vad vore livet om jag tagit en längre väg den kvällen?".
Jag vet att det är fult att bedra det förflutna. Men när jag ser ångesten slå framför mig som två slagpåsar av vad som var så kan jag inte förmå mig själv att sluta.
Jag kan inte sluta springa mot rött. Jag är fast. Beroende.
Jag vet att jag sa att jag vill att du glömmer. Men ikväll är det för dig eldens lågor sjunger starkast till.
Som den stjärnklaraste himlen på det svartaste hjärtat. Ikväll sjunger ångest för livet. För dig. Och jag lovar att alltid minnas.
Ingen annan rör mig som du.
Running through a plain disaster.
Jag står kluven i en svartvit canvas. Frågande hur jag ser på nutid ställer jag mig känslomässigt oberörd. För lite mod i bagaget för att ta det sista klivet utåt.
Alltid frågande.
Vad är det med mig som alltid finner mystik och åtrå vid de ouppklarade fälten? Något trasigt, något mörkt, något okänt och något utom räckhåll.
Jagas av en oändlig stjärna som försöker skymma mitt mörka öga. Jagas av en skugga. Ett förflutet. Misstag. Ångest och gamla bekantskaper som inte lärt sig livet utan stödhjul.
Och hur länge kan man låtsas innan man etsas fast i lögner och mörka skepnader? Jag kommer i håg dig som en polaroidbild fastetsad bakom mina ögonlock. Ett minne, en stund och ett ögonblick.
Det är som om... Vänta.
Samlar alla bitar. Ångrar mig. Faller dit. Hittar en mening. Stirrar på dig. På något möjligt jag sett. Ångrar mig och jobbar fältet.
Jobbar mig igenom i kamouflage som om att du ska missa mig. Medvetet så vill jag att du glömmer. Inget vore väl ändå värre. Det är som om min själ göder sig på smärtan av självdestruktivitet.
När du ser oss bakom dina två blå. Se mig. Och glöm mig aldrig!
For you, forever ago.
För er, föralltid. För längesen.
Så många gånger jag startat. Slutat. Torkat tårar. Suttit mig i ett hörn. Stängt av. Klöst efter väggar och sökt efter svar. Sökt efter mening. Sökt efter andning. Jag har alltid vetat att det funnits en poäng med allt som varit. Jag vet att jag alltid varit lojal när jag behövt vara och jag vet att jag valt bort lojalitet när det inte spelat någon roll.
Jag har hela livet jagat något jag fann i lågstadiet. Något som gjorde ett sådant intryck på mig att jag lät mig själv definieras av det. Jag gjorde det till ett framtida mål. En vänskap så rå. Så sårbar. Så skör. Men så äkta.
En vänskap där vi kunde avsluta varandras meningar. Där blotta blicken till varandra kunde besvara något. En blick som kunde påverka skrattanfall eller blotta synen av en tragisk klädsel på stan. En blick så äkta att jag lät mig själv vara naiv. Så naiv att jag lät ett mörker av min ungdom välja bort en vänskap. En syster. En såndär sälsynt skatt vi endast finner en gång i vårt liv.
Därefter har min riktning varit stående mot de jag låter komma under mitt skinn. Ni är få, men ni är fler än önskat. Jag har alltid varit någon med gott självförtroende, god självkänsla och två stabila på jordens yta. Jag har länge blivit trakasserad, hatad och ritad utanför. Det har aldrig påverkat mig. Det har aldrig gjort mig något. Jag har lärt mig utav er. Jag har tagit av er - Styrka. Mod. Och ångest.
En ångest som får mig att känna allt levande. Allt det mest fruktansvärda och fantastiska runt omkring mig. Min syster sa en gång att hon kände oro för att lämna mig bakom när hon blickade mot sin framtida resa. För allt jag var i denna stad. För alla som känner att de måste följa mönstret och vara precis som alla andra. Och många av oss känner förmodligen flera gången om dagen att vi inte passar in.
Men låt det inte klinga negativt i våra öron. Jag kan säga att vi alla är unika, och det är vi. Men det låter så klyschigt i mina öron. Vi är dom med annorlunda färger på vår palett. Vi är de som målar världen utanför kanterna och skriver sagoberättelserna.
Jag vill inte säga att vi är unika. För att det är vi. Och någonstans långt inuti så vet vi om det. Vi måste bara hitta det som gör oss extra speciella. Vi måste försöka hitta vår passion och vårat kall i livet.
Jag är ingen krigare. För mig var denna sommaren oerhört mörk. Jag förlorade i roulette, men den stjärnklara himlen spred ett tydligt mönster av förhoppingar.
Ni kan aldrig förstå vad jag har fått genomlida. Samtidigt som jag aldrig fullt kan förstå. Men vi är alla här för att lära. Och jag har gjort allt till denna dag för att visa vart jag står. Jag är fortfarande helt bortsprungen. Jag har ingen aning vilken sorts riktning jag vill ta i livet. Vad jag vill göra eller vad min framtid har planerat för mig.
Allt känns möjligt för mig. Stordåd, magi och en oas av oändlig kärlek.
Så fruktansvärt tacksam att andningen blir tyngre. För den fantastiska familj jag har. Och det är inte bara sån tacksamhet. Något du säger. Det gör ont i magen. Sån kärlek. Såndär kärlek som smärtar från topp till tå. Bara för att du älskar. Du älskar så mycket. Och familjen är även vännerna du själv väljer. Alla er.
Jag finner mig själv så fantastiskt lyckligt lottad. Men jag tycker vi lever i en allt för mörk värld för många få. Vi ser så mycket depression skapad av allt de levande vi har runt omkring oss. Självdestruktivt och trångt. Ibland känns det som att vi allihopa är instängda i en hiss. Vi har intalat oss själva att vi är redo att falla. Falla fritt i det okända!
Jag vet att jag varit fruktansvärd sedan den 20110819.
Det känns som om.. Det är en känsla. Jag kan inte ens tala om det. Jag kan inte förklara. Det går inte att sätta ord på det. Och jag vet inte om du är grunden till allt. Så stort. Så mycket intryck. Så mycket kärlek.
Det känns så lönlöst att skriva om en smärta någon aldrig kommer kunna relatera till. Jag känner mig nästan lite löjlig. Det känns som om livet vid detta lag borde ha gått vidare. Och det känns som om jag gjort dig besviken. Mitt liv är fortfarande ingen skriven stjärna efter gatan.
Du har aldrig önskat mig mer än lycka. Mer än kärlek. Och mer än framgång. Och kanske sitter det hos mig.
Jag vet att jag hittat mitt kall i livet. Men jag är livrädd. Skräckslagen inför resan dit. Jag finner inte ens mod att tända ljus hos dig på din dag. Den dagen jag borde sprida solsken över titeln du så smärtsamt fyllt upp hela mitt liv. Alltid varit en hjälte. Så grinig, så envis. Men vilken avbildning av mig.
Det gör så ont. Jag kan inte ens säga hur. Eller varför. Jag kan inte sätta punkt eller mening på vad som är eller komma skall. Jag låter mig själv bli puttad omkull. Förnedrad, utnyttjad. Bara för att det alltid varit så. Han är så. Osäkerheten han känner lurar ingen. Inte mig. Någonsin. Jag har sett honom. I alla väder. Och i alla ljus. Och jag älskar honom. Så mycket.
Ibland mer än livet själv.
Men han förstår mig inte. Han misstror varje ord. Trots det faktum att han lägger varje hemlighet i mina händer. Men det är han. Han är splittrad. Trasig. Två ögon som stirrar tillbaka på en skör ungdom av en hopplös barndom.
Ett barn som inte bad om något mer än sin förälders kärlek. En man så rå. Så unik. Intelligent. Fantastisk. Sårbar i hemlighet. En man med så mycket kärlek att ge.
Vi blir alla påverkade på något sätt. Låt aldrig något definiera dig. Låt oss falla tillsammans. Låt oss bli ett.
Tillsammans kan vi aldrig misslyckas!
To be or not to be - That's the question.
Det är något speciellt med att kliva ut genom dörren för första gången på hela dagen. Känna hur den friska höstvinden smeker längs din kind och får ditt hår att flyga, för att sedan landa tungt men stillsamt på dina axlar.
Det är något visst med att vandra längs de tomma gatorna när mörkret sakta faller. Staden känns naken. Jag kan se lägenheter slockna samtidigt som midnatten sakta smyger sig på.
Jag vet inte när jag slutade vara en drömmare. Eller vad det är som kickar igång mitt bubblande huvud. Allt jag vet är att stadens spänning försvunnit. Ingenting är längre vad det brukade. Inget är längre spännande, äventyrligt eller ens en gnutta förfyllande. Det är som att någon dragit mattan under fötterna på oss och vi väntar bara på att någon ska rädda oss från denna ändlösa, men ack så gråa vardag.
Våra scheman flyter samman. Vi ses ute varje lördag! På samma ställe, pratar med samma människor om samma saker. Det är som att vi allihopa fastnat i en dålig komedi. Och jag vet inte vad det är med mig som gör att jag vill springa åt motsatt riktning.
Det är som att varje del av mig åtrår något mer. Något större. Något magiskt och fullkomligt spektakulärt. Jag pratar inte om honom eller kärlek överhuvudtaget. Det kommer aldrig kunna definiera mig eller kunna tygla min ständiga suktan efter stordåd.
Jag vet inte. Kanske är det bara att jag stirrat tomt för länge på min egen spegelbild. Eller kan det faktiskt vara så att mitt öde inte ligger i en stad som sover?
Jag vet bara att jag vill ha mer. Så, rädsla! - Gå din väg, släpp mig fri.
"Om du tycker jag är värd det".
Jag vet inte.
Jag vet ingenting om något just nu. Jag vet bara att jag gillar hur vinden dansar med mitt hår. Hur staden får mig att känna mig som fjorton igen. Förjävlig. Liten.
Jag är bara här då jag vågar vara naken. Naken med er och naken med mig själv. Rå, som ett djur inför sitt sista andetag. Jag är som bananflugan i ditt rödvinsglas, redo att dränka mig. Dränka mig i analysering, in i det förbjudna. Redo att släppa ut djuret inom mig.
Det är så mycket känslor, men även massvis med sorg. Jag är tacksam samtidigt. För jag är aldrig riktigt ensam. Det är hon som älskar mig ovillkorligt. Även gånger jag inte förtjänar det. En tacksamhet i detta nu som vara förevigt. Hon är det vackraste som finns i min värld.
Det känns som att jag jagar någonting omöjligt. Och allt förrut lägger sig som en mörk tyngd över mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lägga en tanke på dom. En tanke på något som varit tryggt, fint och magnifikt. Och kanske är det borta. Makten är inte längre min.
Jag slänger iväg en tanke till dig pappa. Det känns väldigt färglöst utan dig. Allt runt omkring.
Nyheter flyter upp till ytan och du känner hur allt det viktiga blir oviktigt. Allt det som en gång var genuint känns inte längre möjligt. Inget känns längre hoppfullt. Och det kanske låter mörkt. Det känns vidrigt.
Delade hemligheter utspillda bland människor utan ansikten. Förråd.
Allt ansvar för livet som vuxen känns som en spark i sandlådan. När sprang livet förbi? när slutade vi att vara förlåtande, goda och ärliga?
När sög livet ur allt sunt förnuft?
Men kanske är det sorgligt och ledsamt när det behöver vara. Som en detox för själen. Alla känslor på en och samma gång. Det känslor du behöver få ut ur ditt system för att kunna känna dig ny igen.
Och under tiden får jag låta vinden dansa med mitt hår. En stad definierar inte mig, inte heller människorna i den.
Jag tog första bästa vägen ut och jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör.
Jag har slutat prata, jag är så van att stänga av. Du frågade vem som förstört mig och jag gav dig inget svar.
Kanske imorgon. Tiden är en plåga som uträttar alla önskade svar.
Det är min tid. Så inga löften. Inte idag!
So we meet again.
Ja, jag blev förälskad i dig.
Och kanske jag fortfarande är.
Ingen har någonsin förhöjt sådan angelägen kapacitet av fysisk känsla inom mig.
Jag skär ut dig eftersom jag inte kunde stå att vara en dagslända.
Innan jag ger dig min kropp, måste jag ge dig mina tankar, mitt mörker och mina drömmar.
Och du var inte menad att ha något av dem.
För när mörker faller så är varenda ljusa vrå som låst. Varje stråle av solljus kan inte penetrera sig igenom de känslomässiga tegelmurar du satt upp.
Och kanske drabbar det endast den med det bultande röda?
Jag känner skam för hur jag låtit mig själv målas upp av människor. Konst skapad i den suddigaste dimman. Jag har låtit dom klä av mitt inre, mina mest intima hemligheter.
För att sedan kunna måla mig utan och innan och kunna säga att - "Det där är du".
Inget av det var egentligen jag. Det där fantastiska jag som bara jag vet att jag kan vara. Och egentligen är det ingen idé att tråna efter ett accepterande. Alkohol gör mig dum när själen känner sig blå.
Och kanske var det en fin vänskap som hade kunnat blomma. Men jag är exakt likadan. Stoltheten är min värsta fiende, men även det som klär mig bäst.
Jag har lärt mig sortera ut skräp och energislukare ur mitt liv.
Och kanske jagar jag en bekräftelse hos mig själv som aldrig kommer bli besvarad. Ibland känns det så ensamt, även i den största folkmassan.
Men jag väljer att ha förtroende. Till dig och till det som ska färglägga min värld med bundna ögon. Tillit till att hoppet övervinner allt.
Lifehouse
Stormen hade äntligen passerat inombords och jag har nu kommit till den punkt då jag inte känner någonting alls.
Ingenting känns längre viktigt. Och jag känner mig för första gången på en väldigt lång tid som min allra första prioritering.
Och kanske var det inte fult att bedra det förflutna med några veckor av ångest. Kanske var det mitt sätt att treva mig igenom det mörker som lagt sig över staden för att sedan finna mitt egna solljus.
Jag bryr mig inte längre och allt det tidigare känns så fruktansvärt långt bort. Det är en känsla jag gillar. En känsla av en tomhet så vacker och skör.
