Snart är detta året endast ett minne blott. Jag har fått uppleva så mycket kärlek & så mycket sorg. Jag sitter och funderar över nyårslöften och hittar ingen anledning till att sätta några.

Idag är en sådan dag då mina tankar är på så många olika ställen. Känslor florerar inuti och jag vet att jag idag måste göra någonting åt det.

Årets slut närmar sig, vilket betyder nya tag. Jag ska försöka göra mig av med all negativ energi, alla dåliga människor och all nattlig ångest. Förtränga alla de hemska stunder och andas in på nytt.

Jag tänker se mitt liv som en film. Jag är huvudpersonen och jag har full kontroll över handlingen. Jag kan hitta mig själv vid sidan av vägen ibland. Jag stannar för att andas. Begrunda. Jag samlar ihop allt mitt till ett.

Jag hoppas på att finna kärlek och skratt. Göra stordåd och älska.

Idag är sista dagen av mitt liv som jag tänker lägga ner på att gömma mig.

Jag är jag och ingenting kan förändra det.

Idag är jag din. Men när morgondagen kommer så är vi endast ett minne blott.

Så många vägar, så många omvägar. Så många val, så många misstag.

När man kör längs livets väg, kan man ibland hamna vilse. När det sker så måste man släppa alla "kansken" och bara fortsätta.

Medan vi rusar mot målet av "den vi hoppas kunna bli", så kan jag inte låta bli att undra - är vi framme snart?

Fängslande känslor. Minnen som aldrig försvinner. Vad hade jag varit utan allt det?

Jag kom på mig själv att sitta och fundera på dessa dagliga lögner. Istället för att linda in oss själva i en ond cirkel så kan vi bryta oss fria genom att tala sanning.

Jag talade just i telefon med Elin. Min dagliga session av terapi. Livet blir så mycket enklare med någon som vågar vara brutalt ärlig. Min syn på saker och ting blir så mycket mer klar.

Känslor utav alla de slag lindar in oss, håller oss på en skör tråd och låter oss falla när vi minst anar det.

Jag är så trött på livet vissa dagar. Alla lögnaktiga och smutsiga människor. Alla känslor som vilseleder oss och låter våran stolthet ta stryk.

Jag sover för att jag är totalt utmattad. Trött i kroppen, själen och i huvudet. När blev livet så komplicerat?

Jag känner för att landa, finna trygghet och andas för några sekunder. Men när alla odds står emot en, vad gör man då?

Sömnlösa nätter.

De fortsätter att tära sig in. Ikväll fick jag återuppleva min största fasa. Jag var så nära allt det mörka, all ondska.

Jag stirrade på min spegelbild i minuter. Sminket var förstört, mitt ansikte alldeles uppsvullet. Men ingenting spelade någon roll. Jag höll dig i handen och jag kände hur pulsen reste sig. För en sekund var jag borta. Det var fruktansvärt.

Jag trodde aldrig det var möjligt att kunna älska någon så innerligt. Men det är familj. Det må vara så att blod inte är bundet. Men det är kärlek.

Jag var så rädd. Men du är fortfarande här. Och jag kommer kunna hålla din hand igen. Det här är anledningen till att jag inte vågar förälska mig och anledningen till att jag inte låter någon kommer nära.

Att förlora någon du älskar är som att bli slagen dag efter dag. Ett slag i hjärtat, ärr i själen som aldrig läker. Att sätta min fot på ett sjukhus är ett stort steg. Jag tänker på dig varje dag. Älskar dig varje dag. Slutar aldrig sakna. Aldrig! Jag tänker på mina yngre dagar.

När jag en dag väljer att skapa min egen kärlek så vet jag att det finns så mycket att ge. Det finns aldrig någon säkerhet för något. Vi kan aldrig sätta ett pris för framtiden eller förutspå något. Allt vi kan göra är att hoppas.

Hoppas på att livet älskar oss så pass mycket att det låter oss behålla dom vi håller närmast hjärtat.

Tack till dig! Min största kärlek i livet. Tack till dig mamma, för att du alltid är min hjälte då jag behöver dig. Ovillkorlig kärlek livet ut.

Jag låg och räknade mina hjärtslag igår. Jag kunde känna hur de saktade ner och jag var på väg in i en värld av drömmar.

En känsla av trygghet lät mig lägga alla onda tankar åt sidan. En stund av tomhet, men aldrig ensam.

Det slog mig igår. Vi behöver människor i vårt liv som utmanar oss. Jag behöver det!

Jag vet att ingenting med mig, eller det jag gör, någonsin kommer vara alldagligt. Det är bara så jag alltid varit!

Det sägs att vissa människor behöver stå still i två. Att hitta en faktor hos en annan individ som gör att du, tillsammans med någon annan inte längre behöver springa.

Jag känner mig en smula konfunderad. Med nya ögon så prövar jag nya saker. Vissa saker är jag fortfarande skeptiskt till. Men istället för att skriva av något som jag tidigare inte provat så chansar jag och hoppas på att landa säkert när tiden stannar.

Det är fredag! Vad annars kan jag göra?

Klockan börjar närma sig 06.00 och jag har ännu inte funnit fred med sömnen. Jag vet inte vad det är med dessa sömnlösa nätter. Jag vet inte om jag bara är rädd för att vara ensam med mina drömmar.

Det är mycket jag inte finner logik till, men det är väl de livet handlar om? Impulsiva tvister som rör om i din värld.

En helt vanlig veckodag fylld med begär, obesvarade frågor och ömma muskler. Kanske levde jag i en drömvärld trots allt. Kanske var det så att jag är rädd att vakna upp till verkligheten.

När jag blickar tillbaka och tänker på dagar som varit så undrar jag hur jag hade gått tillväga om jag fortfarande var samma person som då. Hade jag varit framfusig, vågat slänga mig in på banan och älskat livet ovillkorligt? Vad hade jag gjort om jag var samma person som för ett år sedan?

Jag väntar på att mina sämre dagar ska springa ikapp. Locka mig tillbaka och låsa mig fast. Säkert, enkelt och bekvämt. Men är det vad vi strävar efter? När blev spänningen vårt andra handsval?

Det är så fina men sköra linjer. När vet vi egentligen?

Jag känner att det är på väg. Han tar sig nära inpå, paniken börjar byggas upp och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vintern påminner mig om allt det jag inte längre har. De dagar som har gått förlorat i att gömma sig i skuggan av vad som hade kunnat vara.

Jag kan inte låta bli att fantisera mig bort. Gå en längre bit istället för att vänta på halvvägs. Jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att min mörka passagerare har kommit tillbaka. Om jag lyckades lura mig själv om ljuset är ännu inte konstaterat. Men jag vill tro på att jag kan göra mig av med det. Istället för att rymma, undvika och tappa bort mig själv i en annan värld av hopp.

Ge mig ro i själen, ge mig något. Något som kan få mig att tro att det inte är förlorat. Jag måste hitta svar, gå längs den långa vägen och möta min största rädsla - honom. Han som sätter snurr på min karusell och leder mig in till mörkret.

Våga vara borttappad, rädd och sårbar. Att möta en spegelbild och andas för några sekunder.

Jag måste komma ihåg att när jag sa ja till dig, så sa jag även ja till livet. Att vara din - Nu, idag, imorgon och för all tid framöver.

Missled mig inte. Håll mig upp och sluta aldrig älska. Blotta vad som ligger gömt inuti. Visa mig din värld!

Med hjärtat I handen så säger jag nu godmorgon. Jag hamnade i limbo inatt. Inatt så som många andra nätter.

När jag vaknar har jag svårt att skilja på verkligheten och måste nypa mig själv i armen för att bekräfta att jag är vaken.

Jag är livrädd att fastna i drömfabriken, men jag har hittat en väg. Den enda gången jag sover riktigt bra är då jag inte är ensam. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker säga åt mig att inte vara ensam, eller om jag faktiskt borde gå och kolla upp detta.

Jag sover fruktansvärt dåligt om nätterna. Jag vaknar ett tiotal gånger. Och när jag väl bestämmer mig för att kliva upp så är jag ganska förstörd.

Jag behöver mer säkerhet och trygghet i min vardag. Det ska nog lösa allt! Jag är min egna psykolog. Det är ganska lätt att diagnosticera sig själv då man vet vad problemet är.

Idag är det fredag. Jag känner mig rebellisk. Busig. Jag känner som 100 år i sinnet, men det är ingenting lite vodka inte kan gör något åt. Stjäla min moral och lämna kvar min motorik.

Egentligen så är jag aldrig ensam. Jag har mina tankar, men framförallt ett gäng av totalt galna och fina bästa vänner.

Jag väljer. Jag bestämmer. Jag drömmer.

Ibland är det okej att vara egocentrisk. Att ta val i livet som anses egoistiska är inget fel. Vi är huvudpersonen i vårt egna liv och vi måste prioritera vårt egna välmående före andra.

Jag har alltid varit en människa med ett stort hjärta. Haft en fruktansvärd empati för de som haft det svårt och stött på motgångar i livet.

Det är sån jag är. Och med handen på hjärtat så är det någonting jag aldrig skulle vilja förändra. Jag valde det här livet för mig själv och det är bara jag som kan göra någonting åt det om jag känner mig missnöjd.

Jag har drömmar, precis som du. Men jag vet att jag inte drömmer stort. Jag drömmer realistiskt. Sätter en press på mig själv som jag vet att jag inte går under av. Det sägs att när en dörr stängs så öppnas två andra. Det är vad jag vill tro.

Ingenting dåligt varar förevigt. Vi måste bara vänja oss vid tanken att förr eller senare så kommer vi stöta på orättvisor och hemska saker.

Någonting jag lärt mig är att aldrig nöja sig med mindre än vad man förtjänar. Att aldrig acceptera något eller någon som gör en mer olycklig än lycklig.

Du väljer och du bestämmer. Jag valde det här livet för att det kommer ge mig mest lärdom och för att det gör mig till mitt allra lyckligaste jag.

Jag hamnade i någon sorts svacka igår. Men idag, känner jag mig större än jag någonsin varit. Jag känner mig fri, lättad. Fri från hat och ångest.

Jag känner mig tom, fast på ett bra sätt. Ibland behöver man bara stänga av, starta om och göra sig av med negativa människor.

Öppna en värld för nya ting, ta risker, finna plats åt de som gjort sig förtjänt av det. Jag måste börja tänka logiskt och vuxet så att jag aldrig mer fastnar.

Igår var en dag för mig och honom. Idag existerar han i det starkaste minnet jag har. Idag är början på en mer positiv syn och en lycka stavat med stort L. I'm back. No more mrs. Nice girl.

Det smärtar i hela kroppen idag. Jag vill bara gömma mig under täcket och vakna upp till sommaren.

Rolig kväll igår. Återfann min stolthet!

Vila. Redo. Nu kör vi.

Magiskt. Dans. Nya ansikten. Jag pratar såklart om fest. SUIT UP!