Peacefull and deep.

Han var en romantiker min prins. Han brukade överraska mig med blommor och sända mig brev fulla av kärlek. Han gav mig en vacker natt fylld med ljus uppe på taket. Bara vi, en flaska vin och alla våra minnen.
 
Jag saknar romantiken. Den där känslan av att älska någon ovillkorligt.
 
Den där känslan av trygghet, lycka och ett band bundet mellan två själar. Man är aldrig någon annans egendom, men när det är rätt så blir man ett.
 
Ett - och något starkare än så finns det inte. Vi hade hittat vår balans, vår plats i livet. Men det var inte vår tid. Vår tid att få upptäcka världen, vår tid att få vara tillsammans.
 
Jag har alltid trott att han var min allra störsa kärlek. Mitt hopp och och min trygghet. Men det var innan allting. Innan jag lärde känna livet. Innan jag lärde känna hur det var att stå stadigt på jorden ensam.
 
Att hitta sin egna trygghet är så mycket viktigare. Vi har tid att hitta romantiken senare.
 
Men vi får vara försiktiga med våra hjärtan. Vara varsamma med våra ord och alla gånger respektera oss själva nog mycket för att fly fältet när någon behandlar oss med ovisshet och med mindre respekt än vad vi egentligen förtjänar.
 
Vi måste sluta blunda för våra problem och istället ta itu med dom. Ni som läst min blogg känner nog en en ganska bra del av mig just nu. Ni vet att kärlek är den känsla som skrämmer mig mest av allt i världen.
 
Men jag är en romantiker och jag kan inte låta bli att tråna och hoppas på att jag en dag ska stöta på mr.dreamy. Det är sån jag är, alltid varit och alltid kommer vara. En hopplös romantiker kanske skulle definiera mig bättre.
 
Någon sa en gång till mig - "Felice. Kärlek är ingenting du söker efter. Det kommer till dig när du minst anar det." Det är mitt hopp. För just idag är jag sådär extra lycklig!
 
 

All that i'm after is a life full of laughter.

"I dont chase after anyone anymore. If you want to walk out of my life, I'll hold the fucking door open for you"
 

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att jaga någon som uppenbarligen inte är intresserad av dig. Varför tråna efter någon som gjort det otroligt uppenbart att allt egentligen bara är ett spel?
 
Varför göra sig själv till åtlöje och och framstå som desperat då alla korten ligger på bordet? Jag fick nämligen höra en sådan intressant händelse för ett tag sedan att jag inte kan låta bli att undra. Varför gör vi så?
 
Varför är vi villiga att se ut som totala idioter och göra oss själva till åtlöje bara för att de man känner för någon annan inte är ömsesidigt? Jag säger inte att det är fel att kämpa för det man vill ha, det uppmuntrar jag alla att göra. Men det är bara när scenariot är så uppenbart och man vägrar inse det.
 
Givetvis är det upp till var och en hur man vill gå tillväga med känslor som inte är ömsesidiga från den andra parten eller tvärtom. Det är bara min åsikt!
 
Jag personligen skulle aldrig förlöjliga mig för någon annans skull. Om människor har tänkt spela spel med mig så är jag ganska så säker på att jag kan göra det hundra gånger bättre. Utan att låta högfärdig! Om människor vill behandla mig som något materiellt eller som en leksak så är jag beredd att göra detsamma. Jag anser att man har rätten som en individ att aldrig tolerera att bli behandlad  som en ägodel eller en spelpjäs av något slag.
 
Jag kommer aldrig jaga någon som inte visar intresse för mig. Och jag kommer definitivt aldrig sänka garden med någon som inte är beredd att kommunicera med mig. Det sägs att om det är rätt så är det lätt. Om det är lätt så är det rätt.
 
Och utan alla dessa spel så hade vi nog haft lättare att hitta våra själsfrändar eller vad ni nu vill kalla det.Jag står fast vid vad jag tycker och jag kommer alltid hålla mig vid det. Jag har varit med om så hjärtskärande scenarion när jag tänker på det.
 
Och anledningen till varför jag handlar som jag gör, är för att jag fått mitt hjärta krossat en gång. Och det var det värsta jag någonsin varit med om. Jag vet att tiden läker alla sår, men det sätter sig fortfarande på psyket.
 
Och jag vet att man måste våga för att vinna. Men om någon anser att jag inte förtjänar sanningen, så förtjänar den personen ingenting av mig tillbaka heller.
 
Det var bara en liten tanke. Jag är ju en sådan som överanalyserar! jag gräver till djupet med det som intresserar mig, det som gnager lite lite lätt på hjärnkontoret. Negativ respons som positiv är välkommen. Jag vill gärna veta vad ni tycker?
 
Jag vill inte att någon ska ta åt sig då detta bara är taget ur tomma intet. Själva händelsen som jag nämnde tidigare stannar såklart privat mellan mig och personen som berättade det för mig.
 
 
 
 
 

If it's meant to be.


behave

Stötte på vad jag nog skulle kalla ett dilemma. Får ett telefonsamtal av en sårad själ, så mycket elaka ord byts ut att jag för mitt liv inte nu kan förstå hur jag nästan lät honom komma nära.

Det här är anledningen till att jag inte vågar släppa in människor. "What you see is what you get". Inte i alla fall tydligen. Man måste vara försiktig vem man låter komma nära. Vinden kan fort vända och människor som du trodde att du kände kan visa sig vara någon helt annan.

Från att ha gått från en varm och god åsikt till ett iskallt och mörkt hat. Det kanske inte är rätt ord. Men idioti har verkligen visat sitt sanna ansikte nu. Visst kan sanningen många gånger vara hård att ta, men istället för att hoppas på något som inte kan hända nu, vara förstående nog efter allt jag har delat med mig av?

Jag förtjänar lycka oavsett vad andra säger och jag förtjänar att kunna dela sanningens ord utan att bli behandlad som någon annans slagpåse. Jag är inte där för att göra ditt liv till missnöje och jag skulle aldrig med avsikt såra en annan människa.

Människor gör misstag, men genom dessa misstag så blir vi även klokare. För att kunna skilja på rätt och fel så måste vi själv få begå dessa misstag för att sedan kunna inse skillnaden. Ilskan jag känner jämtemot denna person finns det inga ord i världen som kan förklara just nu. Du må ha trott att du älskade mig. Men människor man älskar försöker man inte krossa trots den frustration man må känna.

Nu avslutar jag detta kapitel som en fjäder i vinden. Lätt, enkelt! Frihet skulle jag kalla det. Och aldrig mer ska jag stå där med en förlåtelse redo att delas ut. The end!

People kill and people dying.

Jag har legat och analyserat. Gått igenom år som sedan blivit till dagar som i slutändan blivit timmar, till minuter och slutligen sekunder. Jag har försökt definiera mig, mitt riktiga jag med ett enda ord.

Det sägs att en händelse kan förändra en människa och förrut så trodde jag inte att en enda sak kunde vända ens hela värld upp och ner. Förlorad, funnen, starkare. Det är så jag känner mig nu.

Visst hittar jag tillbaka till mina sämre dagar och jag känner mig inte lika genuint lycklig som förrut, förmodligen för att jag länge känt att jag inte förtjänat det. Jag har så länge velat tro på kärlek och äkta vänskap. Ni vet den där känslan av att bara vilja ge hela sitt hjärta till någon, den där sprudlande löjliga känslan man får i magen av blotta tanken av någon. Varför alla dessa murar, byggda med lögner och svek?

Jag trodde och då talar jag helhjärtat att jag funnit något alldeles fantastiskt. Men jag fick det slängt i ansiktet och nu slungas det framför mig som i minnenas television. Jag vet nu att äkta vänner finns, men även att folk kan vända dig ryggen trots allt du gjort för dem, bara för lite one-time-fun. Vad säger det om en person, som du haft så nära om hjärtat, trott så stort på och alltid haft ryggen om sedan ligger med en person du trott att du hade kunnat älska?

Om någon vet, så är det mina vänner. Mina vänner vet att rädsla ofta sätter käppar i hjulen för mig. Och jag kände det i hela kroppen då jag lät honom komma nära. Jag kände någonting varmt, underbart och otroligt fantastisk. Men det här tillhör det förflutna, trots det kan jag ändå inte låta bli att undra. What if? istället för att kolla tillbaka och ångra de saker jag kanske borde sagt eller de saker jag kanske borde gjort, så blickar jag framåt.

Samlar ihop mig, pusslar ihop allt som någonting varit brustet och låter mig själv få hitta den där stora kärleken. Kärlek är ingen sagoberättelse och det vet jag nu. Genom någonting dåligt kommer alltid någonting bra och istället för att trycka undan människor så ska jag sakta men säkert försöka våga mig ut igen på okänt vatten. Kärlek är inte okänt, men för mig nu så gammalt. Jag vill våga älska och låta mig själv känna att jag förtjänar att bli älskad tillbaka.

Jag missunnar ingen lycka bara för att jag själv haft en skev bild om det nutida. Och istället för att hålla fast vid ilskan från det förflutna så släpper jag nu taget. Jag kommer inte förlåta och aldrig glömma. Men jag kommer lämna det och alla de onda tankarna bakom mig.

Jag har träffat någon alldeles otrolig. Någon som får mig att vilja tro på mig själv och någon som får mig att vilja vara det allra bästa jag kan vara. Någon med ambitioner, drömmar och mål. Någon som förstår, lyssnar och aldrig dömer. Någon som aldrig vilseleder utan alltid finns där för att få en att skratta. Den där någon som vet att tiden läker alla sår och kanske inte jämt förstår men inte låter mig stressas.

Han är speciell den där någon. Och en dag, så kanske. Förhoppningsvis. Tiden kommer uträtta allt för mig.

Så en fråga till er alla - Where is the love?


come on skinny love.

We have bigger houses but smaller families;
more conveniences, but less time.
We have more degrees but less sense;
more knowledge but less judgment;
more experts, but more problems;
more medicines but less healthiness.
We’ve been all the way to the moon and back,
but have trouble in crossing the street to meet our new neighbour.
We built more computers to hold more copies than ever,
But have less real communication;
We have become long on quantity,
but short on quality.
These are times of fast foods but slow digestion;
Tall mean but short characters;
Steep profits but shallow relationships.
It’s a time when there is much in the window
But nothing in the room.

— His Holiness the 14th Dalai Lama

I'm sure. This is how I feel.


Can't buy me love


John mayer

Wherever I go, whatever I do, I wonder where I am in my relationship to you. Wherever you go, wherever you are I watch your life play out in pictures from the stars.


The lying bitches.


You commited love suicide

I be a bitch beacuse I can.


The A-Team

Jag har tänkt mycket på förtroende de senaste dagarna och innebörden med det. Vi har så lätt för att låta vissa människor gå för deras misstag medans vi inte kan stå ut med tanken av att förlora någon oavsett vad de gjort mot oss.

De människor vi inte kan leva utan, de är de människor vi alltid hittar ursäkter till att förlåta, oavsett hur mycket de gjort oss illa. Medans vi vissa gånger släpper taget om människor som om vi aldrig haft någon "riktig" relation till dom, trots att deras misstag inte var i närheten av det värsta svek vi någonsin upplevt.

Varför är det så? Varför är de enklare att göra sig av med vissa människor?

Vi har alla olika relationer till varandra. De må vara de ytliga som är lättare att lära sig att leva utan. Jag säger inte att det inte känns att förlora någon som man inte har en djupare relation till. För jag tror inte att man kan ha en vänskap eller någons sorts relation till någon endast baserad på en yta. Vi alla bygger våra speciella och unika relationer med de människor vi släpper in i vårt liv.

Vänskap, kärlek, familj. Som en stavmixer i hjärtat, bara svek. Lögner. Varför prioriterar vi människor olika? Det har ingen betydelse hur länge de funnits i ens liv, vi känner alltid en speciellt kontakt till var och en. Du är vad som gör att jag känner mig trygg och du är vad som skapade innebörden av förtroende för mig.

Vi alla placerar våra relationer i olika fack. Det finns den människan som du ringer till när du har någonting på hjärtat, den människan du ringer till när du är sårbar, den människan du ringer för att bara få höra blotta ljudet av dess röst. Tänk att hitta DEN personen. Den personen som får din kropp att kännas så lätt, som en fjäder. Som att du när som helst skulle kunna lyfta från marken. Den person vars första prioritering är din lycka. Den där sprudlande, löjliga känslan av fjärilar. Kärlek tror jag det heter.

En relation med äventyr, inga spel, bara värme. Förtroende. Oändligt mycket kärlek. Det är vad jag vill ha. Men någon vis sa en gång till mig att - "Felice, kärlek är ingenting du söker, det kommer till dig när du minst anar det".

Efter augusti 2011 så förlorade jag allt hopp. Hela min värld raserades. Det fanns inget mer hopp över till mänskligheten. Till att jag någonsin skulle kunna känna den dära genuina lycka igen. En mur, så hög. Den går ej att rasera. Jag har bestämt det. Jag tänker inte släppa garden för att jag tänker aldrig mer känna den fruktansvärda sorg jag då gick igenom.

Men jag har inte bråttom att finna det där hoppet igen. När rätt person kommer så vet jag att det kanske kommer vara jobbigt att släppa garden och ge hela mig. Men jag kommer att veta att det är värt det. Jag är säker på att det kommer kännas i hela kroppen. Så istället för att våga, idag. Så väntar jag på morgondagen eller dagen efter det. Att igen få hoppas på något jag alltid trott varit omöjligt.


Young, wild and free.

Trots det att jag är mer än hundra mil bort så får jag höra saker om människor och dom bara fortsätter att förvåna mig. Hur har man som människa mage att använda en sak man gjort för längesedan emot en till sin egen fördel? Gör om och gör rätt. Istället för att peka ut mina fel som jag gjort tidigare så kolla dig själv i spegeln.

Det är lite så jag känner. Det här är inte mitt krig, men just nu känner jag mig väldigt villig att sammarbeta. Ska man bete sig som en kukhuvud (ursäkta ordvalet) mot sina s.k "vänner" så får man fan ta konsekvenserna också.

Och aldrig någonsin skulle jag stanna upp och kolla bak och ångra någonting utav det jag gjort. Aldrig igen.


#lycklig

FeliceJakobsson @instagram


Charmed


Don't turn around.

Jag skrev något den 20 mars 2011. Något så mörkt att jag själv inte känner igen den personen jag brukade vara. Så hemska tankar, så mycket ilska. Jag behövde ventilera mig så jag använde mig av mina ord.

Jag är nästan rädd för den personen jag brukade vara, hur mina tankebanor gick och hur jag så mycket jagade någon annans uppmärksamhet. Jag skäms när jag tänker på alla dåliga beslut jag tagit och för att inte tala om hur jag behandlade den person jag höll närmast om hjärtat. Den personen som jag vågade blotta min själ för, en fantastisk man. Han var så mycket för mig, så mycket ord aldrig hade kunnat förklara.

Han var jämt där, även när jag inte visste om det. Han var alltid ett samtal eller en tanke bort. Jag funderar nu hur något så fint kunde ha så dålig effekt på varandra. Det var inte bara det att min kärlek var så stark. Men jag bar på så mycket ilska från tidigare dar. Så mycket ilska för att orättvisa tagit ifrån mig så mycket av min ungdom.

Jag har alltid varit en riktig sucker för kärlek. Jag kunde drömma och föreställa mig om hur vissa scenarion skulle vara. Jag kunde föreställa mig en framtid, en resa till det framtida med någon annan. Jag var ung och så naiv, jag är fortfarande ung, men jag ser saker och ting ur ett annat perspektiv nu.

Jag var sådär löjligt, lyckligt förälskad. Den där känslan man såg i filmer, den där känslan man suktade och letade efter. Jag hade det och jag såg det försvinna. Jag ångrar mycket, men aldrig att jag låtit mig själv älska och att få bli älskad tillbaka.

Life's a adventure, if you got some good, make it great and then set it free!


Charmed

Är galet taggad för morgondagens bravader. Har några vassa ess i armen. Vi hörs!


Blink 182 - I miss you


Onsdag

Idag händer det. God damn it. Spännande!


We can dance, all through the night.

Jag tror jag är immun mot kärlek. Jag träffar fantastiska män varenda dag om
Inte annat varenda helg. Det är lätt att ta många stunder förgivet.

Jag känner inte den där pirriga känslan i magen, i väntan på ett sms, eller fjärilar i magen av blotta synen av honom. Jag känner mig bara som jag. Som att vara ensam inte är så ensamt trots allt.

Jag känner mig hel. Lycklig. Jag tror inte att kärlek är vad jag behöver just nu och inte på ett väldigt bra tag framöver. Att vara kär måste vara en av de vackraste känslorna en människa får uppleva.

Men att ha gått från att älska destruktivt till att vara på den plats i livet då du känner att du själv är nog för att fylla upp det tomrum någon annan lämnat. Så känner du lättnad. Ingen tomhet, ingen ilska.

No regrets, just love.


Tidigare inlägg
RSS 2.0