Letters to juliet..
Det har gått mer än 400 år sedan Shakespeare skrev pjäsen om tonårsflickan Julia och hennes Romeo, men ständigt nya kullar av kärlekssjuka flickor identifierar sig med henne. I Verona får man varje år ta emot tusentals brev adresserade till Julia, brev som berättar om lyckliga eller olyckliga kärlekshistorier, och som ber om goda råd.
Och i 70 års tid har breven besvarats av volontärer som kallar sig ”Julias sekreterare”.
Julias sekreterare spelar en viktig roll i den här amerikanska kärleksfilmen, och det enda som är förvånande med det är att det har tagit 70 år för Hollywood att nosa upp denna guldgruva av hämningslös romantik. En större chock är att resultatet är riktigt njutbart.
I centrum för filmen står Sophie (Seyfried), en ung amerikanska som reser till Verona med sin pojkvän (en groteskt överspelande Gael García Bernal). Hon hittar ett 50 år gammalt brev till Julia från engelskan Claire (Redgrave) som tvingades lämna sin älskade, en italiensk bondpojke. Sophie besvarar brevet och övertygar Claire att återvända till Italien för att söka efter sin förlorade Lorenzo.
Klyschorna haglar, från ”kärlek börjar alltid med bråk” till att jakten på den eviga kärleken går genom toscanska vinlandskap, ackompanjerad av smäktande italiensk popmusik. Men jag sitter ändå och ler genom större delen av filmen, eftersom det är uppenbart att den har ett enkelt och ärligt uppsåt: att vara en sommarfluffig verklighetsflykt. Fina skådespelare som Vanessa Redgrave och Amanda Seyfried (som borde kunna attrahera tonårsflickor med nästan samma kraft som Julia Capulet) gör att Letters to Juliet håller sig på rätt sida om sockerchocken.
