Staden är så tyst om nätterna.
Och rädsla är ingen känsla jag fylls av när jag går längs de tomma gatorna ensam.

Mod. Styrka och kalla vindar. En stund för mig själv. Jag ser tomma parker, tomma butiker och vinter i våra hjärtan.

Jag har svårt att komma till underfund med vad som gör oss så rädda. Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad livet kan göra oss. De känslor som väcks inom oss av blotta synen av minnen, bilder återskapade av våra mörkaste hemligheter.

Känslor som för oss samman av en enda anledning - drömmar.

Under stjärnorna låg jag år 2007. Jag befann mig på en plats som förde så många goda minnen tillbaka. Minnen av min barndom, den lyckligaste tiden av vad jag vill minnas.

Alla stunder i livet skapar den personen vi är menad att vara. Men ändå kan jag inte låta bli att undra - varför är det så att vissa människor får möta det onda mer än andra? Varför är det så att vissa får kämpa mer än andra?

Livet i sig är en läxa lärd. Utan våra hopp och drömmar så finns ingen framtid. Utan våran tillit till varandra så finns ingen morgondag.

Den 19 augusti år 2011 förlorade jag mannen som gav mig allt hopp om livet. Min far och min bästa vän. Det sägs att man aldrig minns en känsla. Men jag kan fortfarande minnas det som om det vore igår. En hårresande känsla av ilska, orättvisa och sorg. En känsla så kraftfull att ingenting runt omkring mig existerade.

Min far uppmanade mig alltid till att vara den jag ville vara. Oavsett människor missnöje angående det, så skapade han den människa jag nu idag är.

Jag är precis som du. Jag går ibland vilse, begår misstag och älskar alltför mycket.

Jag kan, för att jag vill och för att jag vågar. Jag blev inte uppmanad till att stå upp med huvudet högt i svåra stunder, för att sedan krypa ihop när livet blev lite extra tufft.

Allt har en mening. Alla stunder, alla misstag, all sorg. Det är vad som tog mig hit idag. Jag tänker aldrig tråna och aldrig krypa. Sanning är vad jag är. Vad jag tror på.

Om man inte kan chansa, så kan man aldrig drömma till fullo.