Likt voltaire, beethoven och alla andra hopplösa romantiker så trånar de efter en sak. Längtan till det omöjliga.

 

Det är konstaterat att vi alltid känner en viss suktan efter det förbjudna. Trots det så korsar vi broar och lagar för att fullfölja den plan som är oss given. Jag vet inte vad det är som gör oss till sådana fullkomliga idioter. Om det är så att vi alla är likadana. Om vi alla känner en större samhörighet med varandra på förbjuden mark.

 

Jag kan inte låta bli att undra. Jag kan inte låta bli att korsa fingrarna och hoppas på att framtiden kommer att erbjuda mig äventyr och stordåd.

 

Jag önskar att kunna måla min värld utifrån de kulörer som rör vid min själ. Det som kompenserer, stärker och sätter punkt. Jag har alltid varit en sådan som har varit överallt och ingenstans. Sprungit tills det att mina lungor inte längre kan gå på reserv. Stannat upp när det varit som nödvändigast och fortsatt att springa när verkligheten kommer ikapp.

 

Jag vet inte vad som gör mig så vidrig. Om det är ett sätt att skärma av från världen och allt det som kan penetrera sig igenom. Jag har skrivit ett muntligt kontrakt med mig själv. För morgondagen och det framtidas tunga artilleri.

 

Hur länge kan jag bara vara jag? Hur länge tar det innan den mörka passagerarena springer ikapp och splittrar den perfekta bilden av det nutida? Hur länge tar det innan jag blir tvungen att möta två skrattande ögon? Tills dess kommer jag falla fritt i det okända. Vänta på mig nere vid mörkrets botten.