Samvete.

 

Att fylla hjärta och själ för all kärlek i livet. Att förlita sig, med samvete, hjärta och tolerans. Att älska någon ovillkorligt. Att vara älskad ovillkorligt. Du har alltid haft all tillgänglighet till mig och mitt hjärta. Jag avgudar dig för din passion och avskyr dig för din otillgänglighet. Din egoism. Din självgodhet. Min avsky för dig är större än min respekt. Jag avskyr din egoism. Jag avskyr din självgodhet. Allt det du raserat.

 

Att mitt mörker tagit över min vardag. Att spegla sig känns annorlunda utan min eufori, utan dig.  Jag sörjer dig. Som om du aldrig funnits. Jag pratar med pappa om dig. 

 

För mig är familj blod och vatten. Vänskap som blod. Jag har svårt att greppa min sorg kring dig. Istället cirkulerar jag i hat, sorg, ilska, kärlek, samvete och självdistans. Mitt hjärta åtrår dig. Hur vi sörjde tillsammans. Vi delade harmoni, lycka och exstas.

 

Vi kände. Som de två årstiderna.

 

Vi kände varandra. Delade, trots distans, vi saknade varandra. För du var mitt bästa jag när jag inte orkade vara stark för mig. 

 

Jag såg dig. Inte din diagnos. Du var för mig, större, din tolerans, din inteligens, dig. Allt med dig.

 

Det är som att begrava något som jag inte kan ta på.

 

Jag tänker på dig. Läker i ditt existerande minne. Du var min. Jag din.

 

Jag kan inte förlåta din egoism. Men föralltid och förevigt. Det är bara vi. 

 

Jag ser dig sen. Men i mitt hjärta behåller du den största platsen. Resptekten och närhet. kärlek.

 

När det är du och jag. Då är det familj. På riktigt. Inget låtsas. Bara vi. 

 

 

Men med dig känns allt som en saga. Det känns som om jag existerat i ett pararellt uniersum av vad allt det jag önskar. Jag hör dig inte. Jag kan inte ta på dig.

 

Ikväll säger jag farväl. Jag begraver dig i mitt bultande röda. Jag glömmer dig aldrig. Svek, motsatt kärlek.

 

Livet är för kort. Och mitt hjärta i läkande process. Vem är jag? utan dig.

 

Ser du mig? ingen ser dig som jag.

 

ALWAYS & FOREVER.