Jag har tänkt mycket på förtroende de senaste dagarna och innebörden med det. Vi har så lätt för att låta vissa människor gå för deras misstag medans vi inte kan stå ut med tanken av att förlora någon oavsett vad de gjort mot oss.

De människor vi inte kan leva utan, de är de människor vi alltid hittar ursäkter till att förlåta, oavsett hur mycket de gjort oss illa. Medans vi vissa gånger släpper taget om människor som om vi aldrig haft någon "riktig" relation till dom, trots att deras misstag inte var i närheten av det värsta svek vi någonsin upplevt.

Varför är det så? Varför är de enklare att göra sig av med vissa människor?

Vi har alla olika relationer till varandra. De må vara de ytliga som är lättare att lära sig att leva utan. Jag säger inte att det inte känns att förlora någon som man inte har en djupare relation till. För jag tror inte att man kan ha en vänskap eller någons sorts relation till någon endast baserad på en yta. Vi alla bygger våra speciella och unika relationer med de människor vi släpper in i vårt liv.

Vänskap, kärlek, familj. Som en stavmixer i hjärtat, bara svek. Lögner. Varför prioriterar vi människor olika? Det har ingen betydelse hur länge de funnits i ens liv, vi känner alltid en speciellt kontakt till var och en. Du är vad som gör att jag känner mig trygg och du är vad som skapade innebörden av förtroende för mig.

Vi alla placerar våra relationer i olika fack. Det finns den människan som du ringer till när du har någonting på hjärtat, den människan du ringer till när du är sårbar, den människan du ringer för att bara få höra blotta ljudet av dess röst. Tänk att hitta DEN personen. Den personen som får din kropp att kännas så lätt, som en fjäder. Som att du när som helst skulle kunna lyfta från marken. Den person vars första prioritering är din lycka. Den där sprudlande, löjliga känslan av fjärilar. Kärlek tror jag det heter.

En relation med äventyr, inga spel, bara värme. Förtroende. Oändligt mycket kärlek. Det är vad jag vill ha. Men någon vis sa en gång till mig att - "Felice, kärlek är ingenting du söker, det kommer till dig när du minst anar det".

Efter augusti 2011 så förlorade jag allt hopp. Hela min värld raserades. Det fanns inget mer hopp över till mänskligheten. Till att jag någonsin skulle kunna känna den dära genuina lycka igen. En mur, så hög. Den går ej att rasera. Jag har bestämt det. Jag tänker inte släppa garden för att jag tänker aldrig mer känna den fruktansvärda sorg jag då gick igenom.

Men jag har inte bråttom att finna det där hoppet igen. När rätt person kommer så vet jag att det kanske kommer vara jobbigt att släppa garden och ge hela mig. Men jag kommer att veta att det är värt det. Jag är säker på att det kommer kännas i hela kroppen. Så istället för att våga, idag. Så väntar jag på morgondagen eller dagen efter det. Att igen få hoppas på något jag alltid trott varit omöjligt.

Jag skrev något den 20 mars 2011. Något så mörkt att jag själv inte känner igen den personen jag brukade vara. Så hemska tankar, så mycket ilska. Jag behövde ventilera mig så jag använde mig av mina ord.

Jag är nästan rädd för den personen jag brukade vara, hur mina tankebanor gick och hur jag så mycket jagade någon annans uppmärksamhet. Jag skäms när jag tänker på alla dåliga beslut jag tagit och för att inte tala om hur jag behandlade den person jag höll närmast om hjärtat. Den personen som jag vågade blotta min själ för, en fantastisk man. Han var så mycket för mig, så mycket ord aldrig hade kunnat förklara.

Han var jämt där, även när jag inte visste om det. Han var alltid ett samtal eller en tanke bort. Jag funderar nu hur något så fint kunde ha så dålig effekt på varandra. Det var inte bara det att min kärlek var så stark. Men jag bar på så mycket ilska från tidigare dar. Så mycket ilska för att orättvisa tagit ifrån mig så mycket av min ungdom.

Jag har alltid varit en riktig sucker för kärlek. Jag kunde drömma och föreställa mig om hur vissa scenarion skulle vara. Jag kunde föreställa mig en framtid, en resa till det framtida med någon annan. Jag var ung och så naiv, jag är fortfarande ung, men jag ser saker och ting ur ett annat perspektiv nu.

Jag var sådär löjligt, lyckligt förälskad. Den där känslan man såg i filmer, den där känslan man suktade och letade efter. Jag hade det och jag såg det försvinna. Jag ångrar mycket, men aldrig att jag låtit mig själv älska och att få bli älskad tillbaka.

Life's a adventure, if you got some good, make it great and then set it free!

God dag!

Jag har haft en otroligt lyckad dag än så länge. Brukar vanligtvis stöta på ett hinder eller två, men den är felfri än så länge. Vi har bunkrat upp kylen inför kvällens inflyttningsfest på sundsgatan.

Kvällens munorgasm kommer vara frozen strawberry daiquiris. Kl.19 ska vi tjejer ses på nodo för att avnjuta grillbuffen på nodo. Därefter styr vi kosan vidare mot pim där festen kommer fortsätta. Jag hoppas att vi alla ses ute ikväll? Är äckligt jävla taggad för en bark-kväll i min hemstad.

Nu ska jag avrunda. Jag hoppas jag ser DIG ute ikväll :)

God dag!

Jag har haft en otroligt lyckad dag än så länge. Brukar vanligtvis stöta på ett hinder eller två, men den är felfri än så länge. Vi har bunkrat upp kylen inför kvällens inflyttningsfest på sundsgatan.

Kvällens munorgasm kommer vara frozen strawberry daiquiris. Kl.19 ska vi tjejer ses på nodo för att avnjuta grillbuffen. Därefter styr vi kosan vidare mot pim där festen kommer fortsätta. Jag hoppas att vi alla ses ute ikväll? Är äckligt jävla taggad för en bark-kväll i min hemstad.

Nu ska jag avrunda. Jag hoppas jag ser DIG ute ikväll :)