Jag låg och räknade mina hjärtslag igår. Jag kunde känna hur de saktade ner och jag var på väg in i en värld av drömmar.

En känsla av trygghet lät mig lägga alla onda tankar åt sidan. En stund av tomhet, men aldrig ensam.

Det slog mig igår. Vi behöver människor i vårt liv som utmanar oss. Jag behöver det!

Jag vet att ingenting med mig, eller det jag gör, någonsin kommer vara alldagligt. Det är bara så jag alltid varit!

Det sägs att vissa människor behöver stå still i två. Att hitta en faktor hos en annan individ som gör att du, tillsammans med någon annan inte längre behöver springa.

Jag känner mig en smula konfunderad. Med nya ögon så prövar jag nya saker. Vissa saker är jag fortfarande skeptiskt till. Men istället för att skriva av något som jag tidigare inte provat så chansar jag och hoppas på att landa säkert när tiden stannar.

Det är fredag! Vad annars kan jag göra?