Jag satte ord på alla de känslor som en gång var förlorade. Jag vill hitta någon som driver mig till vansinne. Någon som gör mig alldeles galen. Någon som får mig att tänka en extra gång. Någon som får mig att be om ursäkt för mina snedsteg. Någon som får mig att känna mig vacker. Någon som uppskattar det lilla men inte är rädd för att våga be om mer. Någon som stjäl mitt hjärta.

 

Han den där någon. Det kanske är omöjligt och ibland så må det verka dåraktigt. Men jag kan inte leva utan lite spänning och dramatik. Någon som uppvaktar mig. Någon som sätter spinn på hela min värld och dansar under stjärnorna med mig.

 

Det finns där i ord. Och jag tänker inte ge mig ut för att söka. Jag väljer att ha förtroende till världen att jag en dag kommer vakna upp med den vackraste mannen i hela världen. 

 

Varje människa från det förflutna lever som en skugga i ditt minne. Dom har alla hjälpt dig att skriva historien om ditt liv och skapat den personen du är idag. Var tacksam för det som varit och det som komma skall. Och fram tills dess så hittar du mig fastlåst vid en dröm.

Du är där för att jag ska kunna avreagera mig i ord som bara de likasinnade kan tyda.

 

De senaste veckorna har varit obeskrivliga på både gott och ont. Jag har gjort saker jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det känns som att jag tillsammans med min beslutsamhet stärks för var dag som går. Jag har lärt mig något om mig själv och det är att jag aldrig kommer sluta testa människor.

 

Jag testar deras vilja, uthållighet och styrka. Jag tror att det är rädsla. Det är som taggtråd som sätter sig i kroppen och man fasar för att göra sig av med det, men man vet innerst inne att man måste för att det i slutändan kommer bryta ned en.

 

Det är för mig så himla komiskt hur människor kan säga en sak men deras handlingar visar raka motsatsen. Vi kommer aldrig sluta vara rädda. Men vi kan lära oss att leva med det.

 

Jag har så mycket inom mig. Det finns så mycket att ventliera. Men en hemlighet fattigare har jag inte råd med just nu. "Hejdå viskar jag runt hörnet".

 

Likt voltaire, beethoven och alla andra hopplösa romantiker så trånar de efter en sak. Längtan till det omöjliga.

 

Det är konstaterat att vi alltid känner en viss suktan efter det förbjudna. Trots det så korsar vi broar och lagar för att fullfölja den plan som är oss given. Jag vet inte vad det är som gör oss till sådana fullkomliga idioter. Om det är så att vi alla är likadana. Om vi alla känner en större samhörighet med varandra på förbjuden mark.

 

Jag kan inte låta bli att undra. Jag kan inte låta bli att korsa fingrarna och hoppas på att framtiden kommer att erbjuda mig äventyr och stordåd.

 

Jag önskar att kunna måla min värld utifrån de kulörer som rör vid min själ. Det som kompenserer, stärker och sätter punkt. Jag har alltid varit en sådan som har varit överallt och ingenstans. Sprungit tills det att mina lungor inte längre kan gå på reserv. Stannat upp när det varit som nödvändigast och fortsatt att springa när verkligheten kommer ikapp.

 

Jag vet inte vad som gör mig så vidrig. Om det är ett sätt att skärma av från världen och allt det som kan penetrera sig igenom. Jag har skrivit ett muntligt kontrakt med mig själv. För morgondagen och det framtidas tunga artilleri.

 

Hur länge kan jag bara vara jag? Hur länge tar det innan den mörka passagerarena springer ikapp och splittrar den perfekta bilden av det nutida? Hur länge tar det innan jag blir tvungen att möta två skrattande ögon? Tills dess kommer jag falla fritt i det okända. Vänta på mig nere vid mörkrets botten.

 

 

 

 

 

Den enda gången jag någonsin känt dig är i min sömn. Jag har prövat en annan del av vårt universum, lärt nya hjärtan se. Men ingenting och ingen är i närheten av den magi vi skapade.

 

Och kanske är det menat att vara så. Att varje gång jag kommer vilse så hittar jag min väg hem - till ditt hjärta! och kanske är det dåraktigt att mig att fortfarande hoppas på en sagoberättelse som endast i tanken är redovisad.

 

Jag har alltid varit en drömmare. Men idag så är min dröm, våran. En glimt av det framtida låser mig fast, tar min hand och lovar att aldrig släppa taget. Du kan byta skepnad, byta mål och göra dig av med allt. Visa mig mörker, visa mig solsken och visa mig drömmar.

 

Lita på mig. Det är skrämmande och vi kommer att vara rädda. Jag vet ingenting om framtiden, men jag vet att vi kommer vilja fly.

 

 

 

- Detta skrev jag den 28e januari. Jag fortsätter att förvånas av min förmåga att stänga av. Hur jag skjuter undan och klär mig själv i en ny roll. Det kommer alltid vara spännande, en smula dramatisk, men i grund och botten det mest fantastiska jag plöjt mig igenom. Det är som att stirra på en stjärnklar mörk himmel.

 

Att vilja ha, att vilja kunna ta på det omöjliga. Det här är jag. Aldrig någonsin ska jag ifrågasätta det igen. Aldrig någon ska jag ifrågasätta min plats och min existens. Min betydelse. Det står skrivet i stjärnorna!

 

 Det är en skott på min tron och allt du vann var en sårad stolthet

Det var en tid sedan vi sågs och detta kommer inte bli något ledsamt inlägg där jag gör mig själv till ett offer eller önskar att saker och ting vore annorlunda. Det här kommer att bli en rejäl käftsmäll för min egna idioti.

 

Jag har inte orkat vara allvarlig, dansat runt mina problem och hoppats på att någon där ovan ska skicka mig ett stjärnfall. Jag har precis passerat ångestladdad pudersnö och amatörer. Bör jag inte vid detta lag vara en smula klokare?

 

Jag vet vart det här kommer att bära av, så jag stänger snabbt igen och hoppas på att ingen skada blivit skedd. Jag tror att vi blir givna det liv vi är möjliga att kunna hantera. De motgångar som tär på oss gör oss även stakare ensam. Den tickande slagpåsen framför väntar på att få explodera.

 

Så välkommen! Jag förtjänar all karma som kommer min väg. Och när du ändå håller på så har jag några på min lista som du missade.