Sömnlösa nätter.

De fortsätter att tära sig in. Ikväll fick jag återuppleva min största fasa. Jag var så nära allt det mörka, all ondska.

Jag stirrade på min spegelbild i minuter. Sminket var förstört, mitt ansikte alldeles uppsvullet. Men ingenting spelade någon roll. Jag höll dig i handen och jag kände hur pulsen reste sig. För en sekund var jag borta. Det var fruktansvärt.

Jag trodde aldrig det var möjligt att kunna älska någon så innerligt. Men det är familj. Det må vara så att blod inte är bundet. Men det är kärlek.

Jag var så rädd. Men du är fortfarande här. Och jag kommer kunna hålla din hand igen. Det här är anledningen till att jag inte vågar förälska mig och anledningen till att jag inte låter någon kommer nära.

Att förlora någon du älskar är som att bli slagen dag efter dag. Ett slag i hjärtat, ärr i själen som aldrig läker. Att sätta min fot på ett sjukhus är ett stort steg. Jag tänker på dig varje dag. Älskar dig varje dag. Slutar aldrig sakna. Aldrig! Jag tänker på mina yngre dagar.

När jag en dag väljer att skapa min egen kärlek så vet jag att det finns så mycket att ge. Det finns aldrig någon säkerhet för något. Vi kan aldrig sätta ett pris för framtiden eller förutspå något. Allt vi kan göra är att hoppas.

Hoppas på att livet älskar oss så pass mycket att det låter oss behålla dom vi håller närmast hjärtat.

Tack till dig! Min största kärlek i livet. Tack till dig mamma, för att du alltid är min hjälte då jag behöver dig. Ovillkorlig kärlek livet ut.