If the stars could last forever.
Klockan har passerat midnatt och jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kommer överens med mina tankar.
Det är som att kroppen dras i olika riktningar. Jag hade samma känsla förra året. Skall tiden göra oss visare eller är känslan där för att påminna dig om vad du missade förra gången?
En aning konfunderad så tar jag mina tankar och trollar fram det till ord. Ord som egentligen är ganska meningslösa.
Jag tänker bäst på nätterna. Men även mest! Jag är ständigt vaken med mina tankar. Jag är inte rädd för ensamheten, utan jag är rädd för att tappa bort mig i en värld full av frågor och ovisshet.
Jag upplevde en smärre period av svaghet för ett tag sedan. En natt, några minuter av mitt liv som jag så väl önskar att jag kunde gå tillbaka och skriva om.
Ett ögonblick av närhet, trygghet. En fasad som då inte gick att genomskåda. Jag vet inte om jag någonsin kommer lära mig. Men jag gissar på att det är värt ett försök.
De säger att man aldrig ska se tillbaka och ångra något. Men just det, det svaga ögonblicket i mitt liv var påverkat av dåligt omdöme, sorg och alkohol. Jag vet att han hade tagit min hand och sagt att allting var okej.
Han var en god man, en kunglighet av den allra mest vackra sort.
Jag är glad att jag undvek skottet. Jag är glad att jag hittade en lätt väg ut. Jag måste skriva. Jag måste få tala. Det är min passion och allt som händer i mitt liv är en oskriven saga.
Det är som minnenas television. Den där påsen av ångest slungas framför mig. Och allt jag vill är att kasta mig utför och falla i några sekunder. Få andas. Känna luften bära mig för ett ögonblick. En stund för mig, det ljusa i mitt liv och ingenting mer.
En stund att stanna upp och begrunda det fantastiska framför mig. Jag känner dig, du är fortfarande här. Ta min hand och lova att att falla tills vi vaknar.
Det är skillnad på att leva, och att hålla sig vid liv. Det glömmer många bort. Människor vill leva enkelt, simpelt och tryggt.. Vi glömmer bort att det är inte slutet som räknas, det är vägen dit. Det är skillnad på att hoppas och att vara dum, dumhet är när vi väljer att blunda för saker som är jobbigt, vi gör det enkelt. Tappar vi hoppet skriker det i hela kroppen och för en sekund känns det som att inget spelar någon roll.
En utav mina klokaste vänner sa en gång "Jag är rädd för att falla, men jag chansar som att jag aldrig brytt mig" - det är mod, i all ära. Hon är min hjälte.
Jag blir hellre skrämd än att vara rädd. Jag är hellre en dramaqueen än en som vänder kappan efter vinden, jag ställer inte till med en scen, jag drar en hel jävla musikal.
Ändå gör vi det så komplicerat, tappar bort oss påvägen, glömmer allt som betyder.. Vi väljer vilka vi vill vara, allt är ett val. Svårare än så är det inte, och låt oss aldrig bli en av dom som inte kan stå för dom.
"Welcome,
You have activated all systems.
Deactivation is not an option.
You must find the truth.
Remember, not everything is what it seems.
If you don't stand for something, You might fall for anything.
....The End Is Where We Begin"
