Jag minns att jag hade mycket mardrömmar som liten. Sprang alldeles kallsvettig i panik till mamma så att hon fick lugna ner mig.

Hon köpte därefter mig en drömfångare och som 8 år så manipulerar man nog sig själv att det skulle hjälpa. Mardrömmarna slutade! Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker säga mig något. Men de senaste veckorna har varit hemska. Jag avskyr mardrömmar.

Det är inte dessa drömmar som skapas pågrund av av någonting obehagligt jag sett eller hört på tv. Det är riktiga drömmar, jag känner det. Det är som om mitt undermedvetna försöker säga mig något och jag kan inte riktigt fundera ut vad.

Jag vet att det kan anses töntigt och barnsligt. Men jag har nu i flera veckors tid vaknat upp med hjärtat i halsgropen, 4-5 gånger per natt och jag är totalt utmattad. Vissa dagar är jag så trött att jag bara hade velat lägga mig ner och gråta!

Finna det någon som har en teori angående detta? Det känns som att jag stänger någonting inne och jag kan inte greppa taget om det själv.