Du vet den där känslan. Den. Ja, just den. Den jag alltid pratat om. Den kom till mig och nu har den försvunnit.

Det finns inga slott och inga krigare. Inga prinsessor och inga prinsar. Bara jag. Det är inte ensamt. Inte alls. Men så fort någon annan träder in så känns luften tung. Jag kan inte andas. Gå ut ur detta tomrum, sluta göra mig svag. Sluta ta plats. Låt min plats för honom vara.

Splittrad. Och som minnenas television slungas denna påse av känslor framför mig. När är det försent? Och när är det rätt?