Jag känner att min beslutsamhet stärks för var dag som går. Musiken vägleder mig och varje inlägg är ett steg framåt till en ljusare dag.

Jag är en sådan som har svårt att bryta tradition. Lojaliteten jag känner för underbara och starka män är något jag inte kan skaka av mig.

Jag fortsätter att förvånas av vårt samhälle. Vad vi är kapabla till att göra, saker vi säger för att nå total tillfredsställelse.

Mitt omdöme blir suddigt och jag fastnar i limbo. En värld mellan verkligheten och hur jag önskar att det skulle vara.

Det är för mig så enkelt att stänga av och landa på drömfabriken. Där har jag kontroll, jag målar upp en vacker värld, allt som lyser är rättvisa.

Jag har en tendens att stå och trampa i en ond cirkel. Analysera stunder, ord som delats. Jag fastnar i förnekelse, kastar mig ut och när livet väl hinner ikapp så försvinner allt oljud. Jag kan befinna mig i en stor folkmassa och för en sekund så är det som att jag är den enda som existerar.

Som en dåre vågar jag hoppas. Jag vågar drömma och jag vågar acceptera. Livet är ingen sagoberättelse. Bara om nätterna, tillsammans med alla stjärnorna. En djup tystnad, en fulländad lycka. Jag kommer att vinna!

"Förlåt att jag aldrig sagt förlåt".