Jag har funnit svar till det bultande röda. Varje individ är given två stora under. Det första och det sista. Det finns inget mellanting.

Jag blir så fylld av tankar när himlen vänder till mörker. En väntan. Så otålig. En flykt planerad vid världskrig.

Det hade kunnat vara värre. Så som med allting annat. Det är enkelt att blotta sin själ i en text endast vissa kan relatera till. Någon som jag och någon som du.

Ibland så kan jag inte låta bli att undra om jag ger mer än jag tar. Jag vet att jag många gånger kan vara egoistisk och självisk i förhållanden gällande välmående.

Men vart går gränsen vid att ge för mycket eller att ta för mycket? Är livet ett enda spel och vi är deras spelpjäser?

När tar denna oändliga tristess av oändligt spelande slut? Är det livets väg för oss borttappade själar? Eller är det en del av att växa upp?

Stanna upp. Ge. Ta. Våga. Fly. Glömma.