Det är konstaterat att ord inte har någon betydelse om det inte finns något arbete bakom dom.

Jag har länge stirrat mig blind på tomma ord och i slutändan blivit besviken. Jag tar helst inte emot löften om jag vet att dom kommer brytas.

Besvikelse av alla de sorter är för mig en stor farhåga. En stulen ursäkt, ett krossat hjärta och ett brutet förtroende.

Det är lätt att stirra sig blind på ytan av det man vill tro. Men de flesta gånger måste vi gräva djupare i sanningen. Jag säger inte att det är fel att förlita sig på någon. När man hittar det, så är det alldeles fantastiskt. Men samtidigt så kan det visa sig vara alldeles fruktansvärt i slutändan.

Att bygga upp sina förhoppningar. Binda ett band med någon och blotta sin själ, för att sedan se allting rasera på grund av frestelse eller bristen på mod.

Vi vill gärna vara omtyckta och vara alla till lags. Men perfektion är ingenting en individ sitter på. Om vi istället slutar fokusera så häftigt på alla runt omkring och istället fokuserar på alla de nära. De som ligger närmast hjärtat. Så kommer vi spara så mycket tid.

Att växa upp är svårt. Det är mycket fördomar och idealet om att vara perfekt finns där. Jag har alltid fått höra att jag är fin som jag är. Och att det inte spelar någon roll vad andra tycker om dig.

Om vi fortsätter söka efter perfektion så kommer vi köra slut på oss själva. Livet är en berg och dahl bana. Vi vet aldrig vad som väntar oss när karusellen stannar.