Visst, saker som hänt för längesedan måste man släppa.
Men nu är det så att jag har varit jättearg, ledsen och besviken
på senaste tiden. Jag är besviken på livet och människorna vi
lever med. Vad hände med respekt, tillit och resterande fördelar
vi fick med som ska gälla alla. Glömde vi bort det humana värdet?
eller är vi bara för egocentriska?

Jag är arg på mig själv för att jag inte vågar ta chanser,.
 Jag är rädd för att släppa in någon i mitt liv, jag är rädd för att lita
på någon men mest av allt är jag nog rädd för att älska någon.
Tänk om man fäster sig vid en person som sedan inte vill vara med
dig längre? vad gör man då? den värsta känslan som finns är väl att man
 inte duger som man är, eller inte duger åt någon annan. Jag vet att man
 inte ska tänka så, men när man väl är kär så kan man inte rader allting på
 en sekund. Nu pratar jag om och inte är.

Jag tror jag bara varit kär i kärleken och
aldrig hittat min prins. Jag tycker om att se på kärlek som en saga.
Men som ett av mina favorit citat lyder " Kärlek är ingenting man söker efter,
det kommer till dig". Och jag får ha det som ett motto. Om man ivrigt söker
den dära underbara känslan, tryggheten av att vara två och att ha fjärilar i
magen så har man nog för höga förväntningar. Jag har det åtminstonde.
Jag tror jag är en drömmare trotsallt. Men jag kanske får låta det stanna där?



Xoxo/F