Jag vet inte varför jag hade så bråttom in i vuxenvärlden, men det var spännande, någonting nytt, jag gillade känslan av att göra saker i smyg. Men nu när man får och är medveten om det mesta, hur det går till, så är det inte lika roligt längre. Det finns ingen spänning längre med att alla dom dära sakerna som jag bara var tvungen att göra.
 
Från svart till vitt så vet jag verkligen vad jag vill ha, jag är trött på människor som tror att man bara kan flyta genom livet på ett bananskal, människor som inte gör någonting åt sitt liv. Jag tycker att man ska följa sina drömmar och alltid tänka på att det är motgångarna som gör en starkare.

Så är det med mig, om jag inte kan, så måste jag bara lära mig att kunna, och i slutändan, så kan jag. Jag kan om jag vill, för att jag vågar. Jag vill vara seriös, jag vill att människor ska ta mig seriöst och sluta ta mig förgivet. Vem är jag egentligen? det visste jag knappt själv där ett tag. Men nu vet jag, jag vill jobba, tjäna pengar, inleda ett seriöst förhållande, jag vill leva, men inte på sådana sätt som bara bidrar med enorm ångest. Jag säger jämt att jag vill förändra människors syn på mig, men jag motarbetar dom bara när jag säger att jag inte bryr mig, om bagateller så bryr jag mig inte, men när jag ser hur någon lagt ner tid för att göra mig illa, så blir jag ledsen.

Först och främst för varje individs skull, för man behöver inte ösa en massa skit på någon om man själv står stadigt på jorden med båda fötterna. Jag har medkänsla med dom som mår dåligt, för det är en enormt plågande känsla.

Jag vill vara jag, med gott och ont. Jag är inte perfektion, ingen är. Man ska sträva mot att kunna möta sin spegelbild med ett leende och tänka på hur stolt man är över att bara vara sig själv och tänka på vilken bra människa man är. Jag ser upp till dom som vågar vara sig själv, att vara annorlunda är coolt, att vara som alla andra är inte det!

Jag möter min spegelbild med ett leende för att jag tycker om mig själv, precis som jag är!