En patetisk, men oj så fin saga ändå. Av någon anledning så trodde jag verkligen att det förflutna skulle lära sig av sina misstag. Samma misstag som bara görs om och om igen. Det är lika jobbigt varje gång eftersom jag jämt blir så känslomässigt inblandad. Att säga och göra är helt olika saker, att säga att du tycker om någon men aldrig visa det blir inte trovärdigt. Den onda kärleken var som ett missbruk och jag föll tillbaka än en gång. Men jag vill inte vara känslomässigt instabil pågrund av en annan människa, jag vill bli kvitt mitt missbruk dvs, kärlek, ond kärlek.

Även om jag är en omtänksam människa och oftast prioriterar deras välmående före mitt så känner jag att jag vill vara egoistisk nu. Det finns ingen återvändo men jag vill inte att det ska finnas andra vägar än den jag redan går. Av att ljuga och dölja saker för mig gjorde aldrig saken bättre och det gör det fortfarande inte. Jag får alltid reda på sannningen. Och jag uppskattar ärlighet, visst sanningen kan såra, men det är mycket bättre än att få veta det genom någon annan.

Jag är en bra människa och det är du också. Men vi kan inte vara bara vänner, du kan inte bara vara kompis med mig och inte jag med dig. Av varandras sällskap så gör vi varandra instabila, känslomässigt.

Jag var så stolt, det hade gått över 1 år. Jag var fri och jag kände att det fanns ingen inblandning till varandra längre, men av någon anledning så kan du aldrig låta mig bara vara jag, du kan aldrig låta mig få glömma. Jag vill glömma!