Det känns hjärtskärande, det är som att jag just fått alla puzzelbitar att höra ihop, men jag saknar den allra sista, och det gör mig otroligt frustrerad.

Om jag skulle tänka på det om någon dag, någon vecka, så skulle jag inse hur elakt mina känslor leker med mig. Det är så nytt, för nytt, jag måste sluta tänka, spekulera och inse att ingenting skapas på en sekund, eller en dag.

Stordåd tar tid, men jag känner bara att tålamodet har börjat ta slut.