Ingenting handlade någonsin om vem som gjorde vad, allt handlade om att vinna. Båda två var så otrolig tävlingsinriktade, vi fokuserade in oss på småsakerna, vi njöt aldrig av de underbara stunderna, vi sträckte oss framåt och roffade alltid åt oss det som aldrig var vårt. Vi inbillade oss att alla intriger och fighter kunde ta oss någonstans, men det var omöjligt, så omöjligt, eftersom jag satt fastkedjad till ditt hjärta, det spelade ingen roll vad du gjorde, du var min prins, du var min första och min sista.

Dumma men vackra misstag gör att framtiden har tagit sig fram, sakta men säkert. Jag var tvungen att balansera dit, jag var trygg där jag stod, men ju längre bort jag kom, desto osäkrare blev jag. Var jag verkligen redo att gå min väg och släppa taget om allt det som fanns på andra sidan? Jag är nära, men inte framme ännu, räck mig dina händer och låta mig passera gränsen, jag behöver passera den för att få känna det bultande röda och den olidligt kärleksfulla tryggheten. Jag vill inte vänta längre, jag har väntat i 155 dagar på dig, jag har väntat på din kärlek, men mitt tålamod börjar gå mot sitt slut. Jag har väntat tillräckligt på din kärlek, jag har väntat tillräckligt på din röst, I'm done waiting.

Prinsar existerar inte!



Och ni som undrar. Det här var bara tidsfördriv, det handlar inte om någon mänsklig individ. Bara om drömmarna!