Varför är det så att vi tjejer accepterar när killar ser oss som objekt, och sedan behandlar oss som det också?

Varför förlåter vi otrohet och när dom gör oss illa medvetet?

Varför stannar vi kvar hos någon som gör oss mer olycklig än lycklig?

Jag träffade en kille för ett fåtal månader sedan. Och ibörjan så fick jag det intrycket av att han skulle vara "Prince charming". Och oavsett hur många gånger han sårade mig så tog jag aldrig ett steg tillbaka och satte stopp för mina känslor som bara växte för var dag.

Kärleken gör oss blind, men den gör oss förhoppningsvis klokare i framtiden också.


Jag vill ha någon som är alldeles för långt bort från att vara bra för mig. Jag är kär i den rollen han spelade, inte i verkligheten. Men kanske, jag hoppas, så samspelar rollen med den verkliga killen? Jag tror att det finns gott och ont i alla människor. Även i honom.

Men när ska verkligheten sätta stopp för drömmarna? När är det dags att återgå till det verkliga?

Ingen utav oss vann. Ingen utav oss fick en nominering för rollen vi spelade. Men vi kunde ha fått varandra, om vi inte hade varit så vackert själviska och burit en så otrolig stolthet.

Ingenting handlar om vem som gjorde vad. Utan att jag upptäckte vilken otrolig kärlek jag kunde känna för en människa, när det var försent. Det är försent att förlåta det förflutna, men inte försent att ge framtiden en ny chans. Kanske i ett annat liv, jag vet inte..



I will always remember you as mysteryman.
Although it was good when it was great, nice to meet you anyway.

/F.j