Det är dom små sakerna som gör att vi uppskattar och älskar. Det är en människas fel och brister som bygger vår relation, styrka, tillit och hållbarhet. Att våga älska någon som befinner sig miltals härifrån. Att kunna föreställa sig hur framtiden ser ut av blotta syn på en annan stad.

Mod, intrigitet krävs för att våga hoppas på framtiden, med eller utan någon vid din sida. Vi kan aldrig vara säkra, så är det verkligen värt att chansa? Är det värt att offra sitt hjärta och sin framtid för någon som aldrig kan älska som du? Är det värt att offra allting för någon som aldrig kommer kunna riskera sitt egna humana värde för kärleken? Att ta risker innebär att se ljust på framtiden. Om jag vågar så innebär det att jag måste släppa taget om det förflutna.

Jag vågar, för jag vet att det är värt det!


(Vill bara påpeka att texten inte är dedikerad till någon speciell, utan jag gillar att skriva om kärlek som om det vore till någon, någon speciell. En prins kanske..)