Ibland så hinner verkligheten ifatt med tankarna, med förhoppningar. De tankarna som styr känslorna, det man egentligen borde säga nej till men som man istället ser förbi. Idag är en sådan dag då jag stänger av, känner absolut ingenting och bara glädjs åt det som är regelskrivet.

Känslor som jag egentligen borde känna, existerar inte längre. Och om det beror på att hjärtat har fått tagit för mycket stryk, eller om jag helt enkelt insett att efter varje missöde så kommer någonting bättre. Jag vet inte, utan jag fortsätter bara i samma lugna takt. Tar in allting gott, och ser förbi allting negativt.

Därimot så har jag insett att "this is it" det finns ingen återvändo, ingen annan som skulle göra detsamma mot mig. För att han är, den som är den, och det är tid för mig att verkligen sätta stopp för det. Det glädjer mig dock att jag inte låter mig själv skadas av det. Utan att kunna se det ur någon annans synvinkel, se det verklighetsfulla, att kunna se sanningen. Även fast jag är "offret" i dramat. Jag ångrar inte tiden jag spenderat, grälen, skratten, tårarna, ingenting.

Jag kan bara se framåt. När en dörr stängs, så öppnas två andra. Jag har helt enkelt inte hittat rätt, men jag är ung, jag har inte bråttom. Tiden kommer för mig med, och när det är, så vet jag att det kommer vara underbart. Magisk kärlek. Magisk förälskelse!

Jag vet när det är rätt, och nu är det inte rätt. Det är aldrig rätt då hjärtat tar stryk av det bultande röda. När det är rätt så är det lätt, när det är lätt så är det rätt.