Att ge sig ut på öppet hav är som att bege sig in i en omöjlig labyrint. Men jag vill vara som fisken, hitta gömställen för de onda, kunna glömma enkelt, kunna försvinna från det jag inte vill träffa på.

Att vara som fisken, det är något att sträva mot. Att älska, glömma och förlåta.

Jag vill ge mig ut på öppet hav, hitta de saker som nu är omöjliga att gömma sig för, kunna glömma de man vill glömma. Men fortfarande har mänskligheten inte visat något förändring på flera århundraden. Men jag tar mitt ansvar för det som hänt, jag är lika skyldig som någon annan.

Jag lät det hända, jag satte aldrig stopp, och nu får jag stå mitt kast. Att vara på okänt hav är skrämmande, men fortfarande mycket lärorikt.