Det är som ett slag i magen. Att känna ånger över alla det förlorade dagar som har gått åt till att hoppas på något som sedan ska sluta upp i lögner.

Jag vänder mig om och kollar aldrig tillbaka. Det sista jag någonsin säger, kommer du få höra nu. Jag älskar inte, jag saknar inte och strävar inte efter något av det någonsin igen.

Det är ånger, känslor som sliter alla minnen i bitar, det känslorna vars vrede jag inte kan kontrollera. Jag är arg, så fruktansvärt. Jag är arg för att du tog 3 år av mitt liv och kastade det i ansiktet på mig.

Jag snabbspolar så att jag inte behövar vara arg.. jag bara går, tills dess att jag känner att jag är redo för att konfrontera världen och dess orättvisor.

Samtidigt är jag tacksam för de dagar jag spenderat med öppna ögon och öppet hjärta. Jag lärde mig att spela spel, jag lärde mig att säga ifrån och bli stark. Men framförallt så lärde jag mig att ingen människa som gör dig mer olycklig än lycklig är värd varken din möda eller tid.

Jag är superkvinnan, and I'm so fucking proud of it!