Jag känner mig splittrad och hur jag än vrider och vänder på det så försvinner aldrig den enda känslan jag kan sätta ord på.

Jag är arg för att jag lovade honom kärlek, för att jag gav bort delar av mig som jag aldrig mer kommer kunna ersätta. Jag är arg för att någon som sagt de tre orden ville utsätta mig för en sådan outhärdig smärta.

Jag kan inte förstå & jag vill inte förstå hur det värsta man någonsin skulle kunna utsätta en annan människa för, är mot den personen man påstås älska. Jag gick emot hela mitt moraliska tankesätt då jag lovade att - " Den mörkaste tanke du någonsin haft, eller det elakaste du någonsin skulle göra. Jag ska stå vid din sida genom allting".

Du och jag, vi skapade vårat. Den kärlek ingen annan människa någonsin skulle kunna komplettera. Vi var dom som alla såg som ett.

Men jag blev lämnad när jag var som svagast. Jag kämpade mig igenom flera år av sorg, svek. Jag tog oss till den plats vi är idag. Utan förlåtelse hade du aldrig varit du. Vi hade aldrig varit vi.

Alla värderingar jag tidigare haft om kärlek blev sanna. Ett vi växte ifrån, till ett Jag och ett till ett du. Jag har aldrig upplevt en sådan fruktansvärd känsla som att bli ersatt med någon annan.

Jag valde att visa mig sårbar för att jag ville visa dig att under våra fasader så finns det mänsklighet. Det finns någon sorts sjuk mänsklighet under allt detta och det vet jag om. Men du var aldrig redo att släppa in mig. Istället så utnyttjade du min sårbarhet och tog ifrån mig all min självrespekt som fanns kvar att hämta.

Allt kändes som ett spel, meningslöst. Och även om vi inte förlorade så varför känns det som att jag gjorde det? Varför känns allt som bortkastad tid?

Varför ångrar jag varenda sekund från oktober 2008? Jag är arg för att jag inte har samma skam i kroppen att utsätta dig för det du gjorde mot mig. Jag kan inte hämnas för att jag är annorlunda nu, för att jag vill vara en bättre människa.

För att jag vill behålla det mänskliga av mig som finns kvar. Du arbetar som en robot under order, känslolöst, kallt.

När jag ser dig i ögonen så ser jag inte dig, den fantastiska man jag lärde känna för 3 år sedan. Jag ser ett monster, jag ser svart, rakt igenom. Jag är arg för att du tog död på det drömmar och hopp jag hade om kärlek.

Jag är arg för att jag jämt är rädd att släppa in människor, för att visa mig sårbar. Jag är arg för att jag inte längre vågar vara mig själv pågrund av svek. Jag är arg för att allting jag tidigare sagt utnyttjas som hämnd nu.

Den personen som förstörde hela min barndom, år som hade varit fantastiska utan hat. Jag hoppades på att allt skulle vara värt det minsta lilla respekt i slutändan. Men jag har ingen inverkan på dig längre, du är ett monster och idag, så kan jag inte förstå hur jag spenderade 1095 dagar fram och tillbaka, vetandes om att det skulle vara jag som stod här splittrad i slutändan. Jag trodde på vårat vi och att det fanns någonting, långt inuti dig som jag skulle kunna kalla mänsklighet. Men sanningen har talat och det finns ingenting.. absolut ingenting.

Och i början var allt bara ett spel, jag ville lura dig till att bli förälskad i mig så att jag kunde få dig att känna samma sorg som jag gjorde. Men allt slutade upp med att vi blev fantastiska trots det förflutna. Du var den första jag delade de tre värdefulla orden med. Och du säger att ingen någonsin har förtjänat mig förrutom du. Men om jag ska vara ärlig, så är du den enda masochistiska idiot som aldrig gjort det och aldrig kommer förtjäna att känna kärlek. Du förtjänar inget så dyrbart som kärlek och jag önskar nu i efterhand att jag hade varit lika smart som du när du valde otrohet framför att älska. Om jag hade tänkt på framtida ting, så kanske jag inte suttit hära i dag.

Jag var fast i en kärleksbubbla. Bländad av sanningen. Jag ville inte se, för jag ville inte tro. Jag skämdes för att jag stridit emot mina egna råd.

Och jag borde ha förstått att ingen förändras, speciellt inte efter att du tidigare gjort precis samma sak mot en människa som du älskat. Jag är arg och det ska hela världen veta!

Jag gick igenom ett av mitt livs jobbigaste månader i vintras. Det fanns ingen återvändo för tårarna. Jag hade ingen livslust, jag hade ingen livsglädje. Jag fann ingen anledning att vara lycklig. Jag var fast, olycklig. Jag grät och låg inne i flera veckor. Jag åt ingenting, utan jag låste in mig själv..

Du är anledningen varför. Och jag må vara hård, men jag är ärlig. Hade jag inte tagit mig ur, så hade jag förmodligen varit samma olyckliga tjej som för 3 veckor sedan. Istället för att bearbeta allting som hänt under de 3 åren, så sköt jag det åt sidan för att hoppas på att det skulle gå över.

Men jag kände ingen anledning att prata, då det inte fanns någon som lyssnade. Jag blev ett monster mot honom som jag påstod älskade. Jag blev nonchalant, jag blev kall och kontrollerande.

Jag var en enda stor röra, samlat av smärta från 3 års helvete. Jag trodde aldrig att någon kunde ha så stor inverkan på mig, förstöra mig till grund och botten och sedan lämna mig så kallt för att sedan stå och se på när jag sakta försöker ta mig upp, för att sedan förstöra mig mer.

Jag har stått och kollat på medans en person jag älskat förstört sig med droger, hamnat i rättegång och helt enkelt tagit fel riktning i livet. Men det är inte längre mitt ansvar. Jag har insett att man inte kan bygga upp något med en människa som aldrig vill växa upp och som inte kan ta hand om sig själv.

Jag har förstått anledningen till hur vissa mänskliga ting nu är funtade. Man kan inte förändra någon till det bättre om dom själva inte ser problemet.

Men idag, i detta nu så är jag lycklig. Jag har fått släppa taget om min ilska och aldrig mera vilja ta på det onda en annan människa orsakat mig. Jag känner mig lätt som att jag kunde sväva på moln. Jag känner mig självständig och kommer ta lärdom från detta.

Det här är min historia, min sanning, mitt allt i ett under tre års tid hoppandes på att ett monster skulla kunna bli någonting så nära som mänsklig. Men hopp är allt vi har och det är aldrig försent för förändringar.