Jag ljuger för er. Ljuger för att jag inte kan ta det själv.

Kan inte ta emot det jag står inför.

Skiljer inte längre känslor från minnen. Kärlek från sorg. En stavmixer i hjärtat.

Blandar om. Shottar framtid och spyr förflutna droppar.

Krampar av tomheten i den tömda magen.

Det kan stundtals kännas som att jag inte ser annat än minnenas television.

Så många chanser till något vackert nu.

Jag bör göra skillnad på det jag vill, och det jag behöver.

Det är nu jag ska komma till insikt. Men där är bromsklossen.

Påsen med känslor i, som slungas framför mig.

Får mig att stanna upp och kolla. Begrunda det vilket ligger gömt däri.

Ska jag fortsätta?

Förstår nu att det inte kommer kännas bättre än såhär.

Och kanske är det inte fult att bedra det förflutna.

Jag ljuger för er. Och det tär mig mer än sanningen själv.

Jag vill ta emot det. Jag vill tillåta mig själv lyckan. Jag ljuger för att jag fortfarande känner dig.

Du är här. Hur kan jag någonsin ställa någon annan bredvid dig?