Jag har fått mycket tid att tänka och analysera de senaste veckorna. Och varför är det så att vi väljer dåliga saker för oss själva när vi har allt svart på vitt mitt framför oss?

Varför väljer vi att leva i ett destruktivt förhållande när personen i fråga bara orsakar oss olycka. Varför väljer vi att omge oss med personer som i slutändan ska ge besvikelse på svar till vad själva valt att vista oss med.

Jag försöker att förstå och jag försöker komma fram till en lösning som gör det acceptabelt till detta självskadebeteende för både själ och hjärta. Men när vi väl får chansen att stänga en dörr och öppna en annan till någonting mycket bättre, så ska vi strunta i det faktum att andra kan se oss som självupptagna och egoistiska. Jag kan tycka att det är okej att man är sin första prioritering, för det är trotsallt en själv man ska leva med hela livet.

Jag säger inte att man ska behandla de man har nära sig med mindre respekt, eller att de skulle vara mindre värda. Och att vara sin första prioritering behöver inte alltid betyda någonting negativt.

Det är svårt att se saker ur andras perspektiv, men för att göra misstag måste man ibland lyssna på sitt hjärta istället för sin hjärna. Jag har blockerat ut det mina tankar så länge försökt säga till mig, jag har blivit blind och stått i skuggan av någon annan alldeles för länge. Jag måste vara min egna person, sätta egna mål för mig, vilja vara en bättre person för mig och de personer som älskar mig.

Det är aldrig försent att släppa taget om dom som bara får dig att stå och trampa i onda cirklar. Det är aldrig försent att lämna allt dåligt bakom dig och ta nya steg på en mycket ljusare stig.

Vi ska inte omge oss med de människor som får oss att stanna upp, de personer som får oss att tappa hoppet om framtiden och en möjlig förändring. Vissa människor är egocentriska, självupptagna och masochistiska. De människor är inte värda vår tid eller energi. De människorna är inte värda någonting alls!

Jag har läst en helt fantastisk bok som fått mig att se saker ur andra synvinklar. Jag känner mig som Jasmine Kara och att hon berättar min berättelse, eller till större del iallafall. Jag kommer alltid vara tacksam att jag läste den boken, vilket även är en självbiografi - Hälsa henne att hon ska dö.