Jag har länge spelat på en teori om att mitt hjärta skulle vara av sten. Och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag bara att det är så att jag inte vill blir kär. Jag vill inte kastas omkring bland oro, lycka och tanken om att det jag en dag kanske kommer känna inte är ömsesidigt.

 

Jag vet inte. Jag tänker så mycket. Det är jag. Jag överanalyserar så mycket från det förflutna att jag på något sätt fastnat där också. Jag har ett varmt hjärta, med så mycket kärlek. Och när jag hittar honom, han som kan penetrera sig igenom mitt hårda skal av försvar, då vet jag. Då vet jag att det är rätt!

 

Och kärlek är inte alltid enkelt. det är en berg och dahl bana med en hel cirkus av känslor. Och jag är inte rädd för tanken om att en dag kanske bli kär igen. Jag är rädd för tanken av att aldrig någonsin våga bli kär igen. Våga öppna upp sig själv totalt och blotta sin själ. Våga vara osjälvisk, sårbar och framförallt våga sänka garden.

 

Tänk att hitta en prins. Någon som får dig att tappa andan. Han som får dig att sakna alla stunder med honom, dåliga som bra. Han som aldrig skulle ta dig förgivet, han som finns där för att göra dig till den mest lyckliga tjejen på gjorden.

 

Han. Som får dig att känna dig som den prinsessa du är.