Det finns stunder i mitt liv då lycka greppar taget om mitt hjärta och vägrar släppa taget. Vi låg där, tysta och det kändes normalt och så bekvämt. Han tog mig i handen och väntade på att jag skulle somna. En våg av kärlek åkte genom mig som sprudlande sockerdricka.

 

Det här var vad jag hade väntat på? Var det här livet började?

 

Trots många motgångar och hinder så hittar vi alltid en väg tillbaka. Vad betyder det? Jag kunde inte låta bli att undra. Han har varit här så länge. Tillsammans har vi skapat några av de vackraste minnena jag har.

 

Igår fick jag en uppenbarelse. Alla funderingar och all ångest var som bortblåst. Han var ett minne blott i en påhittad kärlekshistoria. Han var längre ingen börda eller en orsak till min hjärtesorg. Han fanns bara där, som en i mängden.

 

Jag har sökt, funnit och avslutat. Jag ångrar ingenting, det här var en läxa lärd. Vi blev en tradition, att älska då det behövdes som mest och att finnas nära när själen var trasig.

 

Tillsammans så blev vi ett. Han var vad jag letat efter så länge. En perfekt skulptur skapad av mina djupaste drömmar. Som en saga med ett oskrivet slut.

 

Han tog fram mina mörkaste sidor, men även min bästa. Därför valde jag att förlåta. Trots rädsla och sorg så fann jag min väg tillbaka.