Stötte på vad jag nog skulle kalla ett dilemma. Får ett telefonsamtal av en sårad själ, så mycket elaka ord byts ut att jag för mitt liv inte nu kan förstå hur jag nästan lät honom komma nära.

Det här är anledningen till att jag inte vågar släppa in människor. "What you see is what you get". Inte i alla fall tydligen. Man måste vara försiktig vem man låter komma nära. Vinden kan fort vända och människor som du trodde att du kände kan visa sig vara någon helt annan.

Från att ha gått från en varm och god åsikt till ett iskallt och mörkt hat. Det kanske inte är rätt ord. Men idioti har verkligen visat sitt sanna ansikte nu. Visst kan sanningen många gånger vara hård att ta, men istället för att hoppas på något som inte kan hända nu, vara förstående nog efter allt jag har delat med mig av?

Jag förtjänar lycka oavsett vad andra säger och jag förtjänar att kunna dela sanningens ord utan att bli behandlad som någon annans slagpåse. Jag är inte där för att göra ditt liv till missnöje och jag skulle aldrig med avsikt såra en annan människa.

Människor gör misstag, men genom dessa misstag så blir vi även klokare. För att kunna skilja på rätt och fel så måste vi själv få begå dessa misstag för att sedan kunna inse skillnaden. Ilskan jag känner jämtemot denna person finns det inga ord i världen som kan förklara just nu. Du må ha trott att du älskade mig. Men människor man älskar försöker man inte krossa trots den frustration man må känna.

Nu avslutar jag detta kapitel som en fjäder i vinden. Lätt, enkelt! Frihet skulle jag kalla det. Och aldrig mer ska jag stå där med en förlåtelse redo att delas ut. The end!