Jag har legat och analyserat. Gått igenom år som sedan blivit till dagar som i slutändan blivit timmar, till minuter och slutligen sekunder. Jag har försökt definiera mig, mitt riktiga jag med ett enda ord.

Det sägs att en händelse kan förändra en människa och förrut så trodde jag inte att en enda sak kunde vända ens hela värld upp och ner. Förlorad, funnen, starkare. Det är så jag känner mig nu.

Visst hittar jag tillbaka till mina sämre dagar och jag känner mig inte lika genuint lycklig som förrut, förmodligen för att jag länge känt att jag inte förtjänat det. Jag har så länge velat tro på kärlek och äkta vänskap. Ni vet den där känslan av att bara vilja ge hela sitt hjärta till någon, den där sprudlande löjliga känslan man får i magen av blotta tanken av någon. Varför alla dessa murar, byggda med lögner och svek?

Jag trodde och då talar jag helhjärtat att jag funnit något alldeles fantastiskt. Men jag fick det slängt i ansiktet och nu slungas det framför mig som i minnenas television. Jag vet nu att äkta vänner finns, men även att folk kan vända dig ryggen trots allt du gjort för dem, bara för lite one-time-fun. Vad säger det om en person, som du haft så nära om hjärtat, trott så stort på och alltid haft ryggen om sedan ligger med en person du trott att du hade kunnat älska?

Om någon vet, så är det mina vänner. Mina vänner vet att rädsla ofta sätter käppar i hjulen för mig. Och jag kände det i hela kroppen då jag lät honom komma nära. Jag kände någonting varmt, underbart och otroligt fantastisk. Men det här tillhör det förflutna, trots det kan jag ändå inte låta bli att undra. What if? istället för att kolla tillbaka och ångra de saker jag kanske borde sagt eller de saker jag kanske borde gjort, så blickar jag framåt.

Samlar ihop mig, pusslar ihop allt som någonting varit brustet och låter mig själv få hitta den där stora kärleken. Kärlek är ingen sagoberättelse och det vet jag nu. Genom någonting dåligt kommer alltid någonting bra och istället för att trycka undan människor så ska jag sakta men säkert försöka våga mig ut igen på okänt vatten. Kärlek är inte okänt, men för mig nu så gammalt. Jag vill våga älska och låta mig själv känna att jag förtjänar att bli älskad tillbaka.

Jag missunnar ingen lycka bara för att jag själv haft en skev bild om det nutida. Och istället för att hålla fast vid ilskan från det förflutna så släpper jag nu taget. Jag kommer inte förlåta och aldrig glömma. Men jag kommer lämna det och alla de onda tankarna bakom mig.

Jag har träffat någon alldeles otrolig. Någon som får mig att vilja tro på mig själv och någon som får mig att vilja vara det allra bästa jag kan vara. Någon med ambitioner, drömmar och mål. Någon som förstår, lyssnar och aldrig dömer. Någon som aldrig vilseleder utan alltid finns där för att få en att skratta. Den där någon som vet att tiden läker alla sår och kanske inte jämt förstår men inte låter mig stressas.

Han är speciell den där någon. Och en dag, så kanske. Förhoppningsvis. Tiden kommer uträtta allt för mig.

Så en fråga till er alla - Where is the love?