Jag skrev något den 20 mars 2011. Något så mörkt att jag själv inte känner igen den personen jag brukade vara. Så hemska tankar, så mycket ilska. Jag behövde ventilera mig så jag använde mig av mina ord.

Jag är nästan rädd för den personen jag brukade vara, hur mina tankebanor gick och hur jag så mycket jagade någon annans uppmärksamhet. Jag skäms när jag tänker på alla dåliga beslut jag tagit och för att inte tala om hur jag behandlade den person jag höll närmast om hjärtat. Den personen som jag vågade blotta min själ för, en fantastisk man. Han var så mycket för mig, så mycket ord aldrig hade kunnat förklara.

Han var jämt där, även när jag inte visste om det. Han var alltid ett samtal eller en tanke bort. Jag funderar nu hur något så fint kunde ha så dålig effekt på varandra. Det var inte bara det att min kärlek var så stark. Men jag bar på så mycket ilska från tidigare dar. Så mycket ilska för att orättvisa tagit ifrån mig så mycket av min ungdom.

Jag har alltid varit en riktig sucker för kärlek. Jag kunde drömma och föreställa mig om hur vissa scenarion skulle vara. Jag kunde föreställa mig en framtid, en resa till det framtida med någon annan. Jag var ung och så naiv, jag är fortfarande ung, men jag ser saker och ting ur ett annat perspektiv nu.

Jag var sådär löjligt, lyckligt förälskad. Den där känslan man såg i filmer, den där känslan man suktade och letade efter. Jag hade det och jag såg det försvinna. Jag ångrar mycket, men aldrig att jag låtit mig själv älska och att få bli älskad tillbaka.

Life's a adventure, if you got some good, make it great and then set it free!