Jag håller på att tappa bort mig själv. Jag vet inte om det är årstiden, eller det faktum att jag kommit tillrätta med vad jag vill ha i livet. Ensamheten gör mig galen. Jag tror vi alla kommer till den punkt i livet då vi känner att någonting saknas.

 

Jag har varit sjuk de senaste veckorna och jag har haft mycket tid att tänka. Jag vill finna någonting otroligt. Någonting alldeles underbart. Jag vet att man inte kan ge sig ut i jakt och söka det. Jag är inte kräsen, men jag nöjer mig inte med mindre än vad jag förtjänar.

 

Jag måste vara realistisk, vara klok, tänka vuxet. Jag vill hitta någon som får mig att se världen med nya ögon. Jag vill vara med någon som stärker mig, får mig att känna trygghet. En livsnjutare! Någon spontan, spännande och full av liv.

 

Jag har lyckats tappa bort mig själv i en värld av romantik och känslor. Jag såg aldrig den här dagen komma. Men det mest oväntade är det mest spännande.

 

Jag har fortfarande svårt att släppa människor nära inpå, blotta min själ och ge mitt hjärta till någon. Men jag känner mig ganska säker på att när den rätta kommer in så faller alla bitar på plats.

 

Jag vet att ingen är perfekt och jag är en mästare på att klippa band med människor för misstag de gjort. Jag är fruktansvärt rädd om mitt hjärta. Jag minns så väl hur jag blev förra gången när någon stal det.

 

En människa jag inte kan kalla jag. En människa jag inte är stolt över att minnas. Jag vände och min själ blev svart. Jag slutade ta emot och jag slutade ge. Jag vet att människan inte är den andra lik. Men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta bli att testa människor. Deras uthållighet, deras vilja och framförallt deras styrka.

 

Jag kan inte vara med någon som är trasig. Jag kan inte vara med någon som inte älskar sig själv. För att kunna älska någon annan så måste du kunna älska dig själv först.

 

Och jag är inte redo att ge mitt hjärta till någon som inte gjort sig förtjänt av det.