Jag har länge funderat vad mina drömmar och mål i livet är. Vad jag strävat efter och vad jag har att förvänta mig. Det slog mig precis att jag hade allting jag velat ha. Dessvärre fick jag allt detta då de var försent.

 

Jag hade växt ifrån min tonårsdröm. Jag vet att jag hoppades och att jag försökte, men allting inom mig sa ifrån. Jag ville inte. Jag kände mig felplacerad och kvävd.

 

När jag tänker på det så får jag en sorgsen känsla inombords. Drömmen som jag bar på i nästan fem år med någon annan blev äntligen till verklighet. En dröm som dessvärre inte passar mig för den människa jag blivit.

 

Jag känner att jag växt de senaste året. Inte bara som människa, utan även känslomässigt. Jag har varit tvungen att arbeta med mig själv och min egna stabilitet. Det är allt konstigt det där! Men det är även den enda känslan jag känner till.

 

När någonting nytt dyker upp skapas spänning som i slutändan oftast skapas till frustration. Jag vill så gärna tro på på framtiden!

 

Men människan är inte kapabel till att leva utan lite spänning i vardagen. Jag vet att jag inte hade klarat av det!

 

Jag har gjort så många nya ändringar på senaste. Jag har gått emot allting jag någonsin trott på. Men samtidigt så vet jag att jag är kapabel till att ta mig igenom vad som helst just nu. Jag tvivlar inte på min förmåga att kunna hantera lycka, kärlek eller sorg.

 

Det tar bara lite längre tid för vissa att ta sig dit. Så jag kollar upp mot stjärnorna och tackar dig. Du som skapat mig och byggt mig till att vara den jag är idag. Jag är stolt över vem jag är och jag kommer alltid bära en stor del av dig, med mig. Varje dag!